Psaltaren 137

1 Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

Sur les bords des fleuves de Babel nous étions assis, et nous pleurions en pensant à Sion.

2 Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

Aux saules de la contrée nous suspendîmes nos harpes;

3 Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

car là nos vainqueurs nous demandaient des chants, et nos oppresseurs, de joyeux, cantiques: « Chantez-nous [disaient-ils] des hymnes de Sion! »

4 Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

Comment chanter les hymnes de l'Éternel sur une terre étrangère?…

5 Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

Si je t'oublie, Jérusalem, que ma droite m'oublie!

6 Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

Que ma langue s'attache à mon palais, si de toi, Jérusalem, je perds le souvenir si je ne mets pas Jérusalem au-dessus de la première de mes joies!

7 Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

Éternel, garde aux enfants d'Edom la mémoire de la journée de Jérusalem! Alors ils disaient: « Rasez! rasez jusqu'à ses fondements! »

8 Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

Fille de Babel, qui nous as saccagés, heureux qui te rendra tout ce que tu nous as fait!

9 Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.

Heureux qui saisira, et écrasera tes enfants sur le roc!