< 1 Koenige 20 >

1 Benhadad aber, der König von Aram, zog seine ganze Heeresmacht zusammen: zweiunddreißig Könige waren mit ihm samt Rossen und Wagen; und er zog heran, schloß die Stadt Samaria ein und bestürmte sie.
Pea naʻe tānaki fakataha ʻe Peni-Hatati ko e tuʻi ʻo Silia ʻa ʻene kautau kotoa pē: pea naʻe ʻiate ia ʻae tuʻi ʻe toko tolungofulu ma toko ua, mo e fanga hoosi, mo e ngaahi saliote: pea naʻa ne ʻalu hake ʻo ne kāpui ʻa Samēlia ʻaki ʻae tau, ʻo ne fai ʻae tau ki ai.
2 Und er sandte Boten in die Stadt zu Ahab, dem Könige von Israel,
Pea naʻa ne kouna atu ʻae kau talafekau kia ʻEhapi ko e tuʻi ʻo ʻIsileli ki loto kolo, ʻo ne pehē kiate ia, “ʻOku pehē ʻe Peni-Hatati,
3 und ließ ihm sagen: So spricht Benhadad: Dein Silber und dein Gold ist mein, und deine schönsten Weiber und Kinder sind gleichfalls mein!
‌ʻOku ʻaʻaku ʻa hoʻo siliva mo hoʻo koula; pea ʻoku ʻaʻaku foki ʻa hoʻo ngaahi uaifi pea mo hoʻo fānau, ʻio, ʻakinautolu ʻoku matalelei hake ʻi ai.”
4 Da ließ ihm der König von Israel antworten: Wie du befiehlst, mein Herr König! Dein bin ich mit allem, was ich habe!
Pea naʻe tali ʻe he tuʻi ʻo ʻIsileli, ʻo pehē, “ʻE hoku ʻeiki ko e tuʻi, ʻo hangē ko hoʻo lea, ʻoku ʻaʻau au, pea mo ia kotoa pē ʻoku ou maʻu.”
5 Die Boten kamen jedoch nochmals wieder und sprachen: So spricht Benhadad: Ich habe dir keineswegs entbieten lassen: Dein Silber und dein Gold, deine Weiber und deine Kinder sollst du mir geben!
Pea naʻe toe haʻu ʻae kau talafekau, ʻonau pehē, “ʻOku pehē mai ʻe Peni-Hatati, Neongo ʻa ʻeku fekau atu kiate koe, ʻo pehē, Te ke tuku mai kiate au hoʻo siliva, mo hoʻo koula, mo ho ngaahi uaifi, pea mo hoʻo fānau;
6 Vielmehr will ich morgen um diese Zeit meine Leute zu dir senden, daß sie dein Haus und die Häuser deiner Unterthanen durchsuchen und alles, was ihnen begehrenswert erscheint, sich aneignen und mitnehmen!
Neongo ia, te u fekau atu ʻa ʻeku kau tamaioʻeiki kiate koe ʻapongipongi ʻi he feituʻu laʻā ni nai, pea te nau hakule ho fale, pea mo e ngaahi fale ʻo hoʻo kau tamaioʻeiki; pea ʻe pehē, ʻilonga ha meʻa ʻoku mata lelei ki ho mata ʻoʻou, te nau toʻo ia ʻi honau nima ʻo ʻave.”
7 Da berief der König von Israel alle Vornehmen des Landes und sprach: Da seht ihr nun deutlich, wie böse er's vorhat! Denn als er zu mir sandte und meine Weiber und Kinder sowie mein Silber und Gold verlangte, da habe ich's ihm nicht verweigert!
Pea naʻe toki ʻomi ʻe he tuʻi ʻo ʻIsileli ʻae kau mātuʻa kotoa pē ʻoe fonua, ʻo ne pehē, “Vakai, ʻoku ou kole kiate kimoutolu, ke mou sio ki heʻene kumi ʻe he tangata ni ha fekovikoviʻi: he naʻa ne fekau mai kiate au ke ʻatu ʻa hoku ngaahi uaifi, mo ʻeku ngaahi fānau, mo ʻeku siliva, pea mo ʻeku koula; pea naʻe ʻikai te u taʻofi ha meʻa meiate ia.”
8 Da antworteten ihm sämtliche Vornehme und das ganze Volk: Höre nicht darauf und willige nicht ein!
Pea naʻe pehē kiate ia ʻe he kau mātuʻa pea mo e kakai kotoa pē, “ʻOua naʻa ke fanongo kiate ia, pea ʻoua naʻa loto ki ai.”
9 Darauf sprach er zu den Boten Benhadads: Sagt meinem Herrn, dem König: Alles, was du zuerst deinem Knecht entboten hast, will ich thun; aber dies kann ich nicht thun! Hierauf gingen die Boten und brachten ihm Antwort.
Ko ia naʻa ne pehē ai ki he kau tala fekau meia Peni-Hatati, “Mou tala ki hoku ʻeiki ko e tuʻi, Ko e meʻa kotoa pē naʻa ke tomuʻa fekau ai ki hoʻo tamaioʻeiki te u fai ia: ka ko e meʻa ko eni ʻe ʻikai siʻi te u mafai.” Pea naʻe ʻalu ʻae kau talafekau, ʻonau toe ʻomi ʻae lea kiate ia.
10 Da sandte Benhadad zu ihm und ließ ihm sagen: Mögen mir die Götter anthun, was sie wollen: der Schutt Samarias wird nicht hinreichen, allen den Kriegern, die ich anführe, die hohlen Hände zu füllen!
Pea naʻe fekau atu kiate ia ʻe Peni-Hatati, ʻo ne pehē, “Ke fai pehē ʻe he ngaahi ʻotua kiate au, ʻo lahi hake foki, ʻo kapau ʻe lahi ʻae efu ʻo Samēlia ke taki taha maʻu ʻe he kakai kotoa pē ʻoku muimui kiate au ha faluku ʻe taha.”
11 Der König von Israel aber antwortete und sprach: Sagt ihm: Wer sich wappnet, soll sich nicht rühmen gleich dem, der die Rüstung ablegt.
Pea naʻe pehēange ʻe he tuʻi ʻo ʻIsileli, “Tala kiate ia, ʻOua naʻa polepole ia ʻaia ʻoku nonoʻo mai hono mahafutau, ʻo hangē ko ia ʻoku ne vete ia.”
12 Als er nun diese Antwort vernahm, während er eben mit den Königen in den Laubhütten zechte, da befahl er seinen Leuten: Macht fertig! und sie machten die Sturmböcke fertig wider die Stadt.
Pea naʻe hoko ʻo pehē, ʻi heʻene fanongo ʻa Peni-Hatati ki he lea ko ia, lolotonga ʻa ʻene inu, ʻaia mo ʻene ngaahi tuʻi ʻi he ngaahi fale fehikitaki, naʻa ne pehē ai ki heʻene kau tamaioʻeiki, “Mou teuteu.” Pea naʻa nau teuteu ke tauʻi ʻae kolo.
13 Es trat aber ein Prophet zu Ahab, dem Könige von Israel, heran und sprach: So spricht Jahwe: Siehst du wohl diesen ganzen großen Haufen? Den will ich heute in deine Gewalt geben, damit du erkennest, daß ich Jahwe bin!
Pea vakai, naʻe haʻu ha palōfita kia ʻEhapi ko e tuʻi ʻIsileli, ʻo ne pehē, “ʻOku pehē ʻe Sihova, ‘Kuo ke mamata ki he fuʻu kakai tokolahi ni? Vakai, te u tukuange kinautolu ki ho nima he ʻaho ni; pea te ke ʻilo ko au ko Sihova.’”
14 Ahab fragte: Durch wen? Da antwortete er: So spricht Jahwe: Durch die Leute der Landvögte! Da fragte er weiter: Wer soll den Kampf beginnen? Jener antwortete: Du selbst!
Pea naʻe pehē ʻe ʻEhapi, “Ia hai?” Pea naʻe pehē mai ʻe ia, “ʻOku pehē ʻe Sihova, ʻi he nima ʻoe kau talavou ʻoe houʻeiki ʻoe ngaahi vahefonua.” Pea naʻa ne toki pehē, “Pea ko hai ʻe tataki ʻae tau?” Pea naʻa ne pehē mai, “Ko koe.”
15 Da musterte er die Leute der Landvögte, und es waren ihrer zweihundertzweiunddreißig. Nach ihnen aber musterte er das ganze Volk, sämtliche Israeliten, siebentausend Mann.
Pea naʻa ne toki lau hake ʻae kau talavou ʻoe houʻeiki ʻoe ngaahi vahefonua, pea naʻa nau toko uangeau ma tolungofulu ma ua: pea hili ʻene lau kinautolu, naʻa ne lau ʻae kakai kotoa pē, ʻae fānau kotoa pē ʻa ʻIsileli, ko e toko fitu afe.
16 Und sie rückten aus am Mittage, während sich Benhadad samt den zweiunddreißig Königen, die ihm zu Hilfe gekommen waren, in den Laubhütten trunken zechte.
Pea naʻa nau ʻalu atu feʻunga mo e hoʻatāmālie. Ka naʻe lolotonga ia ʻae inu ke konā ʻa Peni-Hatati ʻi he ngaahi fale fehikitaki, ko ia mo e ngaahi tuʻi, ʻae ngaahi tuʻi ʻe toko tolungofulu ma ua ʻaia naʻe tokoni kiate ia.
17 Die Leute der Landvögte aber rückten zuerst aus. Als nun Benhadad Leute auf Kundschaft ausschickte, meldeten ihm diese: Es sind Männer aus Samaria ausgerückt!
Pea naʻe muʻomuʻa atu ʻae kau talavou ʻoe houʻeiki ʻoe ngaahi vahefonua; pea naʻe ʻalu atu ʻae fekau meia Peni-Hatati, pea naʻa nau fakahā kiate ia, ʻo pehē, ʻOku haʻu ha kau tangata mei Samēlia.
18 Da gebot er: Mögen sie nun in friedlicher Absicht oder Kampfes halber ausgerückt sein, greift sie auf jeden Fall lebendig!
Pea naʻa ne pehē, “Kapau kuo nau hū mai kituʻa ʻi he melino, puke moʻui pe kinautolu; pea kapau kuo nau ʻomi kituʻa ke fai ʻae tau, puke moʻui pe kinautolu.”
19 Sobald nun jene aus der Stadt ausgerückt waren - die Leute der Landvögte und das ihnen nachfolgende Heer -,
Ko ia naʻe hū mai mei he kolo ʻae kau talavou ni ʻoe houʻeiki ʻoe ngaahi vahe fonua, pea mo e kautau naʻe muimui kiate kinautolu.
20 schlugen sie ein jeglicher seinen Mann. Und die Aramäer flohen, die Israeliten aber setzten ihnen nach. Und Benhadad, der König von Aram, entrann auf einem Rosse mit seinen Reitern.
Pea naʻa nau tāmateʻi taki taha haʻane tangata: pea naʻe feholaki ʻae kakai Silia; pea naʻe tulia kinautolu ʻe he kakai ʻIsileli: pea naʻe hao moʻui ʻa Peni-Hatati ko e tuʻi ʻo Silia ʻi ha hoosi fakataha mo e kau heka hoosi.
21 Der König von Israel aber rückte aus und erbeutete die Rosse und die Wagen. Und er brachte den Aramäern wiederholt eine große Niederlage bei.
Pea naʻe ʻalu atu ʻae tuʻi ʻo ʻIsileli, ʻo ne teʻia ʻae fanga hoosi mo e ngaahi saliote, pea naʻa ne tāmateʻi ʻae kakai Silia ʻi he tāmate lahi ʻaupito.
22 Da trat der Prophet an den König von Israel heran und sprach zu ihm: Wohlan, halte dich wacker und sieh wohl zu, was du thun willst; denn im kommenden Jahre wird der König von Aram gegen dich heranziehen.
Pea naʻe haʻu ʻae palōfita ki he tuʻi ʻo ʻIsileli, mo ne pehē kiate ia, “Ke ke ʻalu, mo fakamālohi koe, pea vakai, ʻo tokanga ki he meʻa ʻoku ke fai: he ka toe hoko mai ʻae faʻahitaʻu ʻe toe haʻu ʻae tuʻi ʻa Silia ke tauʻi koe.”
23 Die Diener des Königs von Aram aber sprachen zu diesem: Ein Berggott ist ihr Gott - darum haben sie uns überwunden! Aber könnten wir nur in der Ebene mit ihnen kämpfen, so wollten wir sie gewiß überwinden!
Pea naʻe pehē ʻe he kau tamaioʻeiki ʻae tuʻi ʻo Silia kiate ia, “Ko honau ngaahi ʻotua, ko e ʻotua ʻoe ngaahi moʻunga; ko ia naʻa nau mālohi hake ai ʻiate kitautolu; kae tuku ke tau tauʻi ʻakinautolu ʻi he tokalelei, pea ko e moʻoni te tau mālohi hake ʻiate kinautolu.
24 Thue übrigens Folgendes: Laß die Könige sämtlich von ihrer Stelle abtreten und ersetze sie durch Statthalter.
Pea ke fai ʻae meʻa ni, ʻAve ʻae ngaahi tuʻi, ʻae tangata taki taha mei hono potu, pea fetongiʻaki kinautolu ʻae ngaahi ʻeiki tau:
25 Sodann bringe dir selbst ein Heer zusammen von gleicher Anzahl, wie jene, und laß uns in der Ebene mit ihnen kämpfen, so werden wir sie gewiß überwinden! Da gab er ihrem Rate Gehör und that also.
Pea lau mai kiate koe ha kautau, ʻo hangē ko e kautau kuo mole ʻiate koe, ko e hoosi ke tatau mo e hoosi, mo e saliote ke tatau mo e saliote: pea te tau tau mo kinautolu ʻi he potu tokalelei, pea ko e moʻoni te tau mālohi hake ʻiate kinautolu.” Pea naʻa ne tokanga ki heʻenau lea, ʻo ne fai pehē.
26 Im folgenden Jahre nun musterte Benhadad die Aramäer und zog heran nach Aphek zum Kampfe mit den Israeliten.
Pea ʻi heʻene toe hokosia mai ʻae faʻahitaʻu, naʻe lau hake ʻae kakai Silia ʻe Peni-Hatati, ʻo ne ʻalu hake ki ʻEfeki ke tau mo ʻIsileli.
27 Und die Israeliten wurden gemustert und mit Mundvorrat versorgt, und sie zogen ihnen entgegen. Die Israeliten aber lagerten ihnen gegenüber wie zwei Häuflein Ziegen, während die Aramäer das Land erfüllten.
Pea naʻe lau hake ʻae fānau ʻa ʻIsileli, pea naʻe taki taha ʻave ʻene meʻakai, mo nau ʻalu atu ko honau tali: pea naʻe fokotuʻu honau ʻapitanga ʻi honau ʻao ʻe he fānau ʻa ʻIsileli, ʻo hangē ko e ngaahi fānganga kosi siʻi ʻe ua; ka naʻe fonu ʻae fonua kotoa ʻi he kau Silia.
28 Da trat der Gottesmann herzu und sprach zum Könige von Israel: So spricht Jahwe: Darum, weil die Aramäer gesagt haben, ein Berggott sei Jahwe und nicht ein Gott der Thalgründe, so will ich diesen ganzen großen Haufen in deine Gewalt geben, damit du erkennest, daß ich Jahwe bin!
Pea naʻe haʻu ha tangata ʻoe ʻOtua, ʻo ne lea ki he tuʻi ʻo ʻIsileli, ʻo pehē, “ʻOku pehē ʻe Sihova, ‘Koeʻuhi kuo pehē ʻe he kakai Silia, Ko e ʻOtua pe ʻoe ngaahi moʻunga ʻa Sihova, ka ʻoku ʻikai ko e ʻOtua ia ʻoe ngaahi potu tokalelei, ko ia te u tukuange ai ʻae fuʻu kakai tokolahi ni ki ho nima, pea te mou ʻilo ko Sihova au.’”
29 So lagerten sie sieben Tage lang einander gegenüber; am siebenten Tag aber kam's zur Schlacht, und die Israeliten erschlugen von den Aramäern hunderttausend Mann Fußvolks an einem Tage.
Pea naʻa nau nofo ʻo fehangaʻaki ko e taha ki he taha ʻi he ʻaho ʻe fitu. Pea naʻe pehē, ʻi hono fitu ʻoe ʻaho naʻe hoko ʻae tau: pea naʻe tāmateʻi ʻe he fānau ʻa ʻIsileli ʻae kau tangata hāʻele ʻe tokotaha kilu ʻoe kakai Silia ʻi he ʻaho pe taha.
30 Die Übriggebliebenen aber flohen nach Aphek in die Stadt hinein; da fiel die Stadtmauer auf siebenundzwanzigtausend Mann, die übrig geblieben waren. Auch Benhadad war geflohen, und gelangte in die Stadt, aus einer Kammer in die andere.
Ka naʻe feholaki ʻae toenga [kakai ]ki ʻEfeki, ki he loto kolo; pea naʻe hinga ʻae ā ʻi ai ʻo taʻomia ʻae kau tangata ʻe toko ua mano mo e toko fitu afe, ʻaia naʻe toe. Pea naʻe hola ʻa Peni-Hatati, ʻo ne hū mai ki he kolo, pea ki he loki ki loto fale.
31 Da sprachen seine Diener zu ihm: Wohlan, wir haben gehört, daß die Könige des Hauses Israel barmherzige Könige sind; so laß uns nun härene Gewänder um unsere Hüften legen und Stricke um unsere Häupter und uns dem Könige von Israel ergeben; vielleicht läßt er dich am Leben.
Pea naʻe pehē ʻe heʻene kau tamaioʻeiki kiate ia, “Vakai eni, kuo mau fanongo ko e ngaahi tuʻi faʻa ʻaloʻofa ʻae ngaahi tuʻi ʻoe fale ʻo ʻIsileli: ʻoku mau kole kiate koe, tuku ke mau ʻai ʻae tauangaʻa ki homau kongaloto, mo e maea ki homau ʻulu, pea mau ʻalu atu ki he tuʻi ʻo ʻIsileli heiʻilo te ne fakamoʻui koe.”
32 Darauf umgürteten sie ihre Hüften mit härenen Gewändern und ihre Häupter mit Stricken, begaben sich zum Könige von Israel und sprachen: Dein Knecht Benhadad läßt dir sagen: Laß mich am Leben! Er erwiderte: lebt er noch? Mein Bruder ist er!
Ko ia naʻa nau nonoʻo ʻaki kinautolu ʻae tauangaʻa ʻi honau kongaloto, mo e maea ki honau ʻulu, pea [naʻa nau ]haʻu ki he tuʻi ʻo ʻIsileli, ʻo pehē, “ʻOku pehē mai ʻe hoʻo tamaioʻeiki ko Peni-Hatati, ʻOku ou kole kiate koe, “Tuku ke u moʻui.” Pea naʻa ne pehē, “He ʻoku ne kei moʻui? Ko hoku kāinga ia.”
33 Die Männer aber dachten an gute Vorbedeutung und griffen es eilends von ihm auf und sprachen: Dein Bruder ist Benhadad. Er aber sprach: Geht und holt ihn! Da ging Benhadad zu ihm hinaus, und er ließ ihn zu sich auf den Wagen steigen.
Pea naʻe tokanga lahi ʻe he kau tangata pe ʻe ai ha meʻa lelei meiate ia, pea naʻa nau puke leva ki ai: pea naʻa nau pehē, “Ko ho kāinga ko Peni-Hatati. Pea naʻa ne toki pehē atu, “Mou ʻalu ʻo ʻomi ia.” Pea naʻe toki haʻu ʻa Peni-Hatati kituʻa kiate ia; pea naʻa ne fekau ia ke heka hake ki he saliote.
34 Und Benhadad sprach zu ihm: Die Städte, die mein Vater deinem Vater weggenommen hat, will ich zurückgeben, und du magst dir Bazare zu Damaskus anlegen, wie mein Vater zu Samaria gethan hat. Was aber mich betrifft, so wollest du mich auf solche Vereinbarung hin freilassen. Da schloß er einen Vertrag mit ihm und ließ ihn ziehen.
Pea naʻe pehē ʻe [Peni-Hatati ]kiate ia, “Ko e ngaahi kolo, ʻaia naʻe kapasia ʻe heʻeku tamai mei hoʻo tamai, te u toe ʻatu; pea te ke ngaohi maʻau ʻae ngaahi hala ʻi Tamasikusi ʻo hangē ko ia naʻe ngaohi ʻe heʻeku tamai ʻi Samēlia.” Pea naʻe pehēange ai [ʻe ʻEhapi], “Te u tukuange koe ke ʻalu ʻi he fuakava ni.” Ko ia naʻa ne fai mo ia ha fuakava, mo ne tukuange ia ke ʻalu.
35 Einer von den Prophetenjüngern aber sprach auf Geheiß Jahwes zu seinem Genossen: Verwunde mich doch! Jener aber weigerte sich, ihn zu verwunden.
Pea ko e tangata ʻe tokotaha ʻi he ngaahi foha ʻoe kau palōfita, naʻe pehē ki hono kaungāʻapi ʻi he folofola ʻa Sihova, “ʻOku ou kole ke ke taaʻi au. Pea naʻe ʻikai te ne loto ke taaʻi ia.
36 Da sprach er zu ihm: Darum, weil du dem Befehle Jahwes nicht gehorcht hast, so wird dich, sobald du von mir weggehst, ein Löwe verwunden. Und als er von ihm fortging, stieß ein Löwe auf ihn und verwundete ihn.
Pea naʻa ne toki pehē kiate ia, “Koeʻuhi kuo ʻikai te ke fai talangofua ki he folofola ʻa Sihova, vakai, ʻoka ke ka ʻalu atu leva meiate au, ʻe tāmateʻi koe ʻe ha laione.” Pea ʻi heʻene mahuʻi atu leva meiate ia, naʻe maʻu ia ʻe ha laione, ʻo ne tāmateʻi ia.
37 Hierauf traf er einen anderen an und sprach: Verwunde mich doch! Da schlug ihn der andere wund.
Pea naʻa ne toki ʻilo ʻae tangata kehe ʻe taha ʻo ne pehē, “ʻOku ou kole ke ke taaʻi au.” Pea naʻe taaʻi ia ʻe he tangata, pea naʻa ne lavea, ʻi hono taaʻi.
38 Nun ging der Prophet hin, stellte sich an den Weg, den der König kommen mußte, und machte sich durch eine Binde über den Augen unkenntlich.
Ko ia naʻe ʻalu ai ʻae palōfita, mo ne tatali ʻi he hala ki he tuʻi, pea naʻa ne fakapuli ia ʻaki ʻae efuefu naʻe ʻai ki hono mata.
39 Sobald aber der König vorüberkam, schrie er den König an und sprach: Dein Sklave war mit ausgezogen mitten in die Schlacht; da trat plötzlich jemand aus der Schlachtreihe aus, brachte einen Mann zu mir und sprach: Bewache diesen Mann; würde er dennoch vermißt werden, so soll dein Leben für das seinige haften, oder du mußt ein Talent Silbers darwägen!
Pea ʻi heʻene ʻalu ange ai ʻae tuʻi naʻa ne ui atu ki he tuʻi: pea naʻa ne pehē, “Naʻe ʻalu atu ʻa hoʻo tamaioʻeiki ki he lotolotonga ʻoe tau; pea vakai, naʻe afe mai ha tangata ʻo ne ʻomi ha tangata kiate au, mo ne pehē, ‘Puke maʻu ʻae tangata ni: kapau ʻe mole ia ʻi ha meʻa, ʻe toki totongi ʻe hoʻo moʻui ʻa ʻene moʻui ʻaʻana, pea ka ʻikai ia te ke totongi ʻaki ha taleniti siliva ʻe taha.’
40 Während aber dein Sklave bald da, bald dort zu thun hatte, war er plötzlich verschwunden. Der König von Israel aber sprach zu ihm: So lautet dein Urteil; du hast es selbst gefällt!
Pea lolotonga ʻae femouʻekina ʻa hoʻo tamaioʻeiki, ʻiloange kuo ne hao.” Pea naʻe pehē ʻe he tuʻi ʻo ʻIsileli kiate ia, “ʻE pehē pe ʻae fakamaauʻi koe; kuo ke fakapapau pe ia ʻe koe.”
41 Da that er eilends die Binde von seinen Augen, und der König von Israel erkannte ihn, daß er zu den Propheten gehörte.
Pea naʻa ne fai fakatoʻotoʻo ʻo ne toʻo ʻae efuefu mei hono mata; pea naʻe toki ʻilo ia ʻe he tuʻi ʻo ʻIsileli ko e tokotaha ia ʻi he kau palōfita.
42 Jener aber sprach zu ihm: So spricht Jahwe: Weil du den Mann, der meinem Banne verfallen war, aus deiner Hand gelassen hast, so soll nun dein Leben für sein Leben haften, und dein Volk für sein Volk!
Pea naʻa ne pehē kiate ia, “ʻOku pehē ʻe Sihova, ‘Koeʻuhi kuo ke tukuange mei ho nima ʻae tangata naʻaku tukupau ʻeau ke fakaʻauha ʻaupito, ko ia ʻe totongi ʻaki ʻa hoʻo moʻui ʻa ʻene moʻui ʻaʻana, pea ʻe totongi ʻaki hoʻo kakai ʻa ʻene kakai ʻaʻana.’”
43 Und der König von Israel begab sich mißmutig und zornig nach seinem Hause und gelangte nach Samaria.
Pea naʻe ʻalu ʻae tuʻi ʻo ʻIsileli ki hono fale kuo māfasia mo mamahi, mo ne hoko ki Samēlia.

< 1 Koenige 20 >