Job 5
1 Ropa fritt; vem finnes, som svarar dig, och till vilken av de heliga kan du vända dig?
Pray, call, is there any to answer thee? And unto which of the holy ones dost thou turn?
2 Se, dåren dräpes av sin grämelse, och den fåkunnige dödas av sin bitterhet.
For provocation slayeth the perverse, And envy putteth to death the simple,
3 Jag såg en dåre, fast var han rotad, men plötsligt måste jag ropa ve över hans boning.
I — I have seen the perverse taking root, And I mark his habitation straightway,
4 Ty hans barn gå nu fjärran ifrån frälsning, de förtrampas i porten utan räddning.
Far are his sons from safety, And they are bruised in the gate, And there is no deliverer.
5 Av hans skörd äter vem som är hungrig, den rövas bort, om och hägnad med törnen; efter hans rikedom gapar ett giller.
Whose harvest the hungry doth eat, And even from the thorns taketh it, And the designing swallowed their wealth.
6 Ty icke upp ur stoftet kommer fördärvet, ej ur marken skjuter olyckan upp;
For sorrow cometh not forth from the dust, Nor from the ground springeth up misery.
7 nej, människan varder född till olycka, såsom eldgnistor måste flyga mot höjden.
For man to misery is born, And the sparks go high to fly.
8 Men vore det nu jag, så sökte jag nåd hos Gud, åt Gud hemställde jag min sak,
Yet I — I inquire for God, And for God I give my word,
9 åt honom som gör stora och outrannsakliga ting, under, flera än någon kan räkna,
Doing great things, and there is no searching. Wonderful, till there is no numbering.
10 åt honom som låter regnet falla på jorden och sänder vatten ned över markerna,
Who is giving rain on the face of the land, And is sending waters on the out-places.
11 när han vill upphöja de ringa och förhjälpa de sörjande till frälsning.
To set the low on a high place, And the mourners have been high [in] safety.
12 Han är den som gör de klokas anslag om intet, så att deras händer intet uträtta med förnuft;
Making void thoughts of the subtile, And their hands do not execute wisdom.
13 han fångar de visa i deras klokskap och låter de illfundiga förhasta sig i sina rådslag:
Capturing the wise in their subtilty, And the counsel of wrestling ones was hastened,
14 mitt på dagen råka de ut för mörker och famla mitt i ljuset, likasom vore det natt.
By day they meet darkness, And as night — they grope at noon.
15 Så frälsar han från deras tungors svärd, han frälsar den fattige ur den övermäktiges hand.
And He saveth the wasted from their mouth, And from a strong hand the needy,
16 Den arme kan så åter hava ett hopp, och orättfärdigheten måste tillsluta sin mun.
And there is hope to the poor, And perverseness hath shut her mouth.
17 Ja, säll är den människa som Gud agar; den Allsmäktiges tuktan må du icke förkasta.
Lo, the happiness of mortal man, God doth reprove him: And the chastisement of the Mighty despise not,
18 Ty om han och sargar, så förbinder han ock, om han slår, så hela ock hans händer.
For He doth pain, and He bindeth up, He smiteth, and His hands heal.
19 Sex gånger räddar han dig ur nöden, ja, sju gånger avvändes olyckan från dig.
In six distresses He delivereth thee, And in seven evil striketh not on thee.
20 I hungerstid förlossar han dig från döden och i krig undan svärdets våld.
In famine He hath redeemed thee from death, And in battle from the hands of the sword.
21 När tungor svänga gisslet, gömmes du undan; du har intet att frukta, när förhärjelse kommer.
When the tongue scourgeth thou art hid, And thou art not afraid of destruction, When it cometh.
22 Ja, åt förhärjelse och dyr tid kan du då le, för vilddjur behöver du ej heller känna fruktan;
At destruction and at hunger thou mockest, And of the beast of the earth, Thou art not afraid.
23 ty med markens stenar står du i förbund, och med djuren på marken har du ingått fred.
(For with sons of the field [is] thy covenant, And the beast of the field Hath been at peace with thee.)
24 Och du får se huru din hydda står trygg; när du synar din boning, saknas intet däri.
And thou hast known that thy tent [is] peace, And inspected thy habitation, and errest not,
25 Du får ock se huru din ätt förökas, huru din avkomma bliver såsom markens örter.
And hast known that numerous [is] Thy seed, And thine offspring as the herb of the earth;
26 I graven kommer du, när du har hunnit din mognad, såsom sädesskylen bärgas, då dess tid är inne.
Thou comest in full age unto the grave, As the going up of a stalk in its season.
27 Se, detta hava vi utrannsakat, och så är det; hör därpå och betänk det väl.
Lo, this — we searched it out — it [is] right, hearken; And thou, know for thyself!
