Job 4

1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

And Eliphaz the Temanite answereth and saith: —

2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

Hath one tried a word with thee? — Thou art weary! And to keep in words who is able?

3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;

Lo, thou hast instructed many, And feeble hands thou makest strong.

4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.

The stumbling one do thy words raise up, And bowing knees thou dost strengthen.

5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.

But now, it cometh in unto thee, And thou art weary; It striketh unto thee, and thou art troubled.

6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

Is not thy reverence thy confidence? Thy hope — the perfection of thy ways?

7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?

Remember, I pray thee, Who, being innocent, hath perished? And where have the upright been cut off?

8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;

As I have seen — ploughers of iniquity, And sowers of misery, reap it!

9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

From the breath of God they perish, And from the spirit of His anger consumed.

10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;

The roaring of a lion, And the voice of a fierce lion, And teeth of young lions have been broken.

11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.

An old lion is perishing without prey, And the whelps of the lioness do separate.

12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,

And unto me a thing is secretly brought, And receive doth mine ear a little of it.

13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,

In thoughts from visions of the night, In the falling of deep sleep on men,

14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

Fear hath met me, and trembling, And the multitude of my bones caused to fear.

15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.

And a spirit before my face doth pass, Stand up doth the hair of my flesh;

16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:

It standeth, and I discern not its aspect, A similitude [is] over-against mine eyes, Silence! and a voice I hear:

17 "Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?

'Is mortal man than God more righteous? Than his Maker is a man cleaner?

18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

Lo, in His servants He putteth no credence, Nor in His messengers setteth praise.'

19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;

Also — the inhabitants of houses of clay, (Whose foundation [is] in the dust, They bruise them before a moth.)

20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

From morning to evening are beaten down, Without any regarding, for ever they perish.

21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö."

Hath not their excellency been removed with them? They die, and not in wisdom!