Job 6
1 Då tog Job till orda och sade:
And Job answereth and saith: —
2 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
O that my provocation were thoroughly weighed, And my calamity in balances They would lift up together!
3 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
For now, than the sands of the sea it is heavier, Therefore my words have been rash.
4 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
For arrows of the Mighty [are] with me, Whose poison is drinking up my spirit. Terrors of God array themselves [for] me!
5 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
Brayeth a wild ass over tender grass? Loweth an ox over his provender?
6 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
Eaten is an insipid thing without salt? Is there sense in the drivel of dreams?
7 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
My soul is refusing to touch! They [are] as my sickening food.
8 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
O that my request may come, That God may grant my hope!
9 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
That God would please — and bruise me, Loose His hand and cut me off!
10 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
And yet it is my comfort, (And I exult in pain — He doth not spare, ) That I have not hidden The sayings of the Holy One.
11 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
What [is] my power that I should hope? And what mine end That I should prolong my life?
12 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
Is my strength the strength of stones? Is my flesh brazen?
13 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
Is not my help with me, And substance driven from me?
14 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
To a despiser of his friends [is] shame, And the fear of the Mighty he forsaketh.
15 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
My brethren have deceived as a brook, As a stream of brooks they pass away.
16 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
That are black because of ice, By them doth snow hide itself.
17 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
By the time they are warm they have been cut off, By its being hot they have been Extinguished from their place.
18 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
Turn aside do the paths of their way, They ascend into emptiness, and are lost.
19 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
Passengers of Tema looked expectingly, Travellers of Sheba hoped for them.
20 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
They were ashamed that one hath trusted, They have come unto it and are confounded.
21 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
Surely now ye have become the same! Ye see a downfall, and are afraid.
22 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
Is it because I said, Give to me? And, By your power bribe for me?
23 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
And, Deliver me from the hand of an adversary? And, From the hand of terrible ones ransom me?
24 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
Shew me, and I — I keep silent, And what I have erred, let me understand.
25 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
How powerful have been upright sayings, And what doth reproof from you reprove?
26 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
For reproof — do you reckon words? And for wind — sayings of the desperate.
27 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
Anger on the fatherless ye cause to fall, And are strange to your friend.
28 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
And, now, please, look upon me, Even to your face do I lie?
29 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
Turn back, I pray you, let it not be perverseness, Yea, turn back again — my righteousness [is] in it.
30 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
Is there in my tongue perverseness? Discerneth not my palate desirable things?
