< Job 17 >

1 Min ande är svag, och mine dagar äro afkortade, och grafven är för handene.
Mon souffle se perd; mes jours s'éteignent; le tombeau m'attend!
2 Ingen är bedragen af mig; likväl måste mitt öga derföre blifva i bedröfvelse.
Certes, je suis entouré de railleurs, et mon œil veille toute la nuit au milieu de leurs insultes.
3 Om du än ville hafva borgen af mig; ho ville lofva för mig?
Dépose un gage, sois ma caution auprès de toi-même; car qui voudrait répondre pour moi?
4 Förstånd hafver du för deras hjerta fördolt; derföre skall du icke upphöja dem.
Tu as fermé leur cœur à l'intelligence; c'est pourquoi tu ne les feras pas triompher.
5 Han rosar fast bytet för sinom vännom; men hans barnas ögon skola försmäkta.
Tel livre ses amis au pillage, dont les enfants auront les yeux consumés.
6 Han hafver satt mig till ett ordspråk ibland folk, och jag måste vara ett under ibland dem.
On a fait de moi la fable des peuples, un être à qui l'on crache au visage.
7 Mitt ansigte är mörkt vordet för sorgs skull, och all min ledamot äro såsom en skugge.
Et mon œil s'est consumé de chagrin, et tous mes membres sont comme une ombre.
8 Öfver detta varda de rättfärdige häpne, och de oskyldige varda sättande sig emot skrymtarena.
Les hommes droits en sont consternés, et l'innocent est irrité contre l'impie.
9 Den rättfärdige varder behållandes sin väg, och den som rena händer hafver, varder stark blifvandes.
Le juste néanmoins persévère dans sa voie, et celui dont les mains sont pures redouble de constance.
10 Nu väl, vänder eder alle hit, och kommer; jag varder dock icke finnandes någon visan ibland eder.
Mais, pour vous tous, allons, recommencez! Je ne trouverai pas un sage parmi vous.
11 Mine dagar äro förgångne; min anslag äro förskingrade, som mitt hjerta besatt hafva;
Mes jours sont passés; mes desseins, chers à mon cœur, sont renversés.
12 Och hafva gjort dag af nattene, och af dagenom natt.
Ils changent la nuit en jour; ils disent la lumière proche, en face des ténèbres!
13 Om än jag fast länge bidde, så är dock helvetet mitt hus, och min säng är i mörkrena uppgjord. (Sheol h7585)
Quand je n'attends plus pour demeure que le Sépulcre, quand j'étends ma couche dans les ténèbres, (Sheol h7585)
14 Förgängelsen kallade jag min fader, och matkarna mina moder, och mina syster.
Quand je crie au tombeau: Tu es mon père! et aux vers: Vous êtes ma mère et ma sœur!
15 Efter hvad skall jag bida? Och ho aktar mitt hopp?
Où est donc mon espérance? Et mon espérance, qui pourrait la voir?
16 Neder i helvetet varder det farandes, och varder med mig liggandes i mullene. (Sheol h7585)
Elle descendra aux portes du Sépulcre, quand nous irons en-semble reposer dans la poussière! (Sheol h7585)

< Job 17 >