Höga Visan 5

1 »Ja, jag kommer till min lustgård, du min syster, min brud; jag hämtar min myrra och mina välluktande kryddor, jag äter min honungskaka och min honung, jag dricker mitt vin och min mjölk.» Äten, I kära, och dricken, ja, berusen eder av kärlek.

‌ʻE hoku tuofefine mo hoku uaifi, kuo u haʻu ki heʻeku ngoue: kuo u tānaki ʻa ʻeku mula, mo ʻeku kakala; kuo u kai ʻa ʻeku hone pea mo hono ngeʻesi; kuo u inu ʻi heʻeku uaine mo ʻeku huʻahuhu: ʻE hoku kāinga, ke tau kai, pea inu, ʻio, ke inu lahi ʻakimoutolu ʻoku ou ʻofa ai.

2 Jag låg och sov, dock vakade mitt hjärta. Hör, då klappar min vän på dörren: »Öppna för mig, du min syster, min älskade, min duva, min fromma; ty mitt huvud är fullt av dagg, mina lockar av nattens droppar.»

‌ʻOku ou mohe, ka ʻoku ʻā hoku loto: ko e leʻo ia ʻo hoku ʻofaʻanga, ʻoku ne tukituki, ʻo ne pehē, “ʻE hoku tuofefine, mo hoku ʻofaʻanga, ko ʻeku lupe, ko ʻeku haohaoa, toʻo kiate au: he kuo pito hoku ʻulu ʻi he hahau, mo hoku louʻulu ʻi he viviku ʻoe poʻuli.

3 »Jag har lagt av mina kläder; skulle jag nu åter taga dem på mig? Jag har tvagit mina fötter; skulle jag nu orena dem?»

Kuo u toʻo hoku kofutuʻa; pea ʻe fēfē haʻaku toe ʻai ia? Kuo u fufulu hoku vaʻe, pea ʻe fēfē haʻaku toe ʻuliʻi ia?

4 Min vän räckte in sin hand genom luckan; då rördes mitt hjärta över honom.

Naʻe ʻai mai ʻae nima ʻo hoku ʻofaʻanga ʻi he kātupa, pea naʻe ngaue hoku loto kiate ia.

5 Jag stod upp för att öppna för min vän, och mina händer dröpo av myrra, mina fingrar av flytande myrra, som fuktade rigelns handtag.

Ne u tuʻu hake ke toʻo ki hoku ʻofaʻanga; pea naʻe toʻi mei hoku nima ʻae mula, pea mei hoku louhiʻi nima ʻae mula namu lelei, pea tafe hifo ia ki he toʻoʻanga matapā.

6 Så öppnade jag för min vän, men min vän var borta och försvunnen. Min själ blev utom sig vid tanken på hans ord. Jag sökte honom, men fann honom icke; jag ropade på honom, men han svarade mig icke.

Naʻaku toʻo ki hoku ʻofaʻanga; ka kuo tafoki atu ʻa hoku ʻofaʻanga, ʻo ne ʻalu: naʻe vaivai ʻa hoku loto ʻi heʻene lea mai: ne u kumi kiate ia, ka naʻe ʻikai te u maʻu ia; ne u ui ki ai, ka naʻe ʻikai te ne tali au.

7 Väktarna mötte mig, där de gingo omkring i staden, de slogo mig, de sårade mig; de ryckte av mig min mantel, väktarna på murarna.

Pea naʻe ʻiloʻi au ʻe he kau leʻo naʻe feʻaluʻaki ʻi he kolo, ʻonau taaʻi au, pea u lavea ai; pea naʻe toʻo ʻa hoku pūlou ʻe he kau leʻohi ʻoe ʻā.

8 »Jag besvär eder, I Jerusalems döttrar, om I finnen min vän, så sägen -- ja, vad skolen I säga honom? Att jag är sjuk av kärlek!»

‌ʻE ngaahi ʻofefine ʻo Selūsalema, ʻoku ou fekau kiate kimoutolu, ʻoka mou ka ʻilo ʻa hoku ʻofaʻanga, ke mou tala ki ai ʻoku ou pongia ʻi he ʻofa.

9 »Vad är då din vän förmer än andra vänner, du skönaste bland kvinnor? Vad är din vän förmer än andra vänner, eftersom du så besvär oss?»

Ko e hā hono lelei hake ʻo ho ʻofaʻanga ʻi he ʻofaʻanga ʻo ha taha kehe, ʻa koe ʻoku fungani hoihoifua ʻi he kakai fefine? ko e hā hono lelei hake ʻo ho ʻofaʻanga ʻi he ʻofaʻanga ʻo ha taha kehe, koeʻuhi kuo ke fekau pehē ai kiate kimautolu.

10 »Min vän är strålande vit och röd, härlig framför tio tusen.

‌ʻOku hinehina mo nganongano ʻa hoku ʻofaʻanga, ko e fungani toulekeleka ia ʻi ha toko mano.

11 Hans huvud är finaste guld, hans lockar palmträdsvippor, och svarta såsom korpen.

‌ʻOku tatau mo e fungani koula lelei ʻa hono ʻulu, ʻoku fafatu hono louʻulu, pea ʻuliʻuli ʻo hangē ko e leveni.

12 Hans ögon likna duvor invid vattenbäckar, duvor som bada sig i mjölk och sitta invid bräddfull rand.

‌ʻOku lelei ʻae ʻaiʻanga ʻo hono kanoʻi mata, pea ʻoku hangē ko e mata ʻoe lupe ʻi he veʻe vaitafe kuo fufulu ʻaki ʻae huʻahuhu.

13 Hans kinder liknar välluktrika blomstersängar, skrin med doftande kryddor. Hans läppar äro röda liljor; de drypa av flytande myrra.

‌ʻOku tatau hono kouʻahe mo e tokanga ngoue ʻoe ngaahi kakala; ʻo hangē ko e ngaahi matalaʻi kakala: ʻoku hangē ko e lile ʻa hono loungutu, ʻoku toʻi mei ai ʻae mula namu kakala.

14 Hans händer äro tenar av guld, besatta med krysoliter. Hans midja är formad av elfenben, övertäckt med safirer.

‌ʻOku tatau hono nima mo e ngaahi mama koula kuo ʻai ki ai ʻae pelili, mo hono sino ʻoku hangē ko e lei ngingila kuo ʻaofi ʻaki ʻae safaia.

15 Hans ben äro pelare av vitaste marmor, som vila på fotstycken av finaste guld. Att se honom är såsom att se Libanon; ståtlig är han såsom en ceder.

‌ʻOku tatau hono vaʻe mo e pou maka lelei, kuo fokotuʻu ki he tuʻunga koula: ʻoku hangē ko Lepanoni ʻa hono fofonga, ʻo tatau mo e ngaahi sita ʻa hono lelei.

16 Hans mun är idel sötma, hela hans väsende är ljuvlighet. Sådan är min vän, ja, sådan är min älskade, I Jerusalems döttrar.» »Vart har han då gått, din vän, du skönaste bland kvinnor? Vart har din vän tagit vägen? Låt oss hjälpa dig att söka honom.»

‌ʻOku melie lahi hono ngutu: ʻio, ʻoku toulekeleka kotoa pē ia. Ko hoku ʻofaʻanga eni, pea ko hoku kāinga ia, ʻE ngaahi ʻofefine ʻo Selūsalema.