Psaltaren 120

1 En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.

Ko e Hiva ʻae ʻalu hake. Naʻaku tangi kia Sihova ʻi heʻeku mamahi, pea naʻa ne ongoʻi au.

2 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.

‌ʻE Sihova, fakahaofi hoku laumālie mei he loungutu loi, pea mei he ʻelelo kākā.

3 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?

Ko e hā ʻe ʻatu kiate koe? He ko e hā ʻe fai kiate koe, ʻa koe ko e ʻelelo kākā?

4 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

‌ʻAe ngaahi ngahau māsila ʻae tangata mālohi, mo e ngaahi malalaʻi afi ʻoe sunipa.

5 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!

‌ʻOku ou malaʻia, ko e meʻa ʻi heʻeku ʻāunofo ʻi Meseki, koeʻuhi ko ʻeku nofo ʻi he ngaahi fale fehikitaki ʻo Keta!

6 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.

Kuo nofo ʻo fuoloa ʻa hoku laumālie fakataha mo ia ʻoku ne fehiʻa ki he melino.

7 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

‌ʻOku ou loto ki he melino: ka ʻi heʻeku lea ʻoku nau fie tau.