Ordspråksboken 9
1 Visheten har byggt sig ett hus, hon har huggit ut sitt sjutal av pelare.
Kuo langa ʻe he poto ʻa hono fale, pea kuo ne tā mai ʻa hono pou ʻe fitu.
2 Hon har slaktat sin boskap, blandat sitt vin, hon har jämväl dukat sitt bord
Kuo ne tāmateʻi ʻene fanga manu; kuo ne huʻi ʻene uaine; kuo ne teuteu foki hono keinangaʻanga.
3 Sina tjänarinnor har hon utsänt och låter ropa ut sin bjudning uppe på stadens översta höjder:
Kuo ne fekau atu ʻene kau kaunanga; ʻoku kalanga ia mei he ngaahi potu māʻolunga ʻoe kolo,
4 »Den som är fåkunnig, han komme hit.» Ja, till den oförståndige säger hon så:
“Ko hai ia ʻoku taʻepoto ke afe mai ia ki heni:” pea ʻoku lea ia, ʻo pehē, kiate ia ʻoku taʻeʻilo,
5 »Kommen och äten av mitt bröd, och dricken av vinet som jag har blandat.
“Haʻu, ʻo kai ʻi heʻeku mā, ʻo inu ʻi he uaine kuo u huʻi ʻeau.
6 Övergiven eder fåkunnighet, så att I fån leva, och gån fram på förståndets väg.
Liaki ʻae kau vale, ka ke moʻui; pea ke ʻalu ʻi he hala ʻoe faʻa ʻilo.”
7 (Den som varnar en bespottare, han får skam igen, och den som tillrättavisar en ogudaktig får smälek därav.
Ko ia ʻoku valoki ki he tangata manuki ʻoku fakamā ai ia: pea ʻoku pani ʻuli ia ʻaia ʻoku ne valokiʻi ʻae tangata angakovi.
8 Tillrättavisa icke bespottaren, på det att han icke må hata dig; tillrättavisa den som är vis, så skall han älska dig.
ʻOua naʻa valoki ki he tangata manuki, telia naʻa ne fehiʻa kiate koe: takitalaʻi ʻae tangata poto, pea ʻe ʻofa ai ia kiate koe.
9 Giv åt den vise, så bliver han ännu visare; undervisa den rättfärdige, så lär han än mer.
ʻAko ki he tangata poto, pea ʻe ʻāsili ai ʻene poto: akonakiʻi ʻae angatonu, pea ʻe tupulekina ai ʻa ʻene ʻilo.
10 HERRENS fruktan är vishetens begynnelse, och att känna den Helige är förstånd.)
Ko e manavahē kia Sihova ko e kamataʻanga ia ʻoe poto: pea ko e ʻilo ʻoe māʻoniʻoni ko e fakakaukau poto ia.
11 Ty genom mig skola dina dagar bliva många och levnadsår givas dig i förökat mått.
He ko e meʻa ʻiate au ʻe fakalahi ho ngaahi ʻaho, pea ʻe fakalahi mo e taʻu ʻo hoʻo moʻui.
12 Är du vis, så är din vishet dig själv till gagn, och är du en bespottare, så umgäller du det själv allena.»
Kapau ko e poto koe, ʻoku ke poto pe maʻau: ka ke ka taukae, ko koe pe te ke ongoʻi ia.
13 En dåraktig, yster kvinna är fåkunnigheten, och intet förstå hon.
ʻOku faʻa longoaʻa ʻae fefine vale: ʻoku taʻepoto ia, ʻoku ʻikai te ne ʻilo ha meʻa.
14 Hon har satt sig vid ingången till sitt hus, på sin stol, högt uppe i staden,
He ʻoku nofo ia ʻi he matapā ʻo hono fale, ʻi he hekaʻanga ʻi he ngaahi potu māʻolunga ʻoe kolo,
15 för att ropa ut sin bjudning till dem som färdas på vägen, dem som där vandra sin stig rätt fram:
Ke ui ki he kakai fononga, ʻakinautolu ʻoku ʻalu totonu atu ʻi honau hala:
16 »Den som är fåkunnig, han komme hit.» Ja, till den oförståndige säger hon så:
“Ko hai ia ʻoku taʻepoto, ke afe mai ia ki heni:” pea ʻoku ne lea, ʻo pehē kiate ia, ʻoku taʻeʻilo,
17 »Stulet vatten är sött, bröd i lönndom smakar ljuvligt.»
“ko e vai ʻoku kaihaʻasi ʻoku melie ia, pea ʻoku ifoifo lelei ʻae mā ʻoku kai fakafufū.”
