Job 37
1 Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.
“ʻOku tetetete hoku loto foki ʻi he meʻa ni, pea homo mei hono potu.
2 Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.
Ke ke fanongo lelei ki he longoaʻa ʻo hono leʻo, mo e fatulisi ʻoku ʻalu atu mei hono fofonga.
3 Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.
ʻOku ne fakahinohino ia ʻi he lalo langi kotoa pē, mo ʻene ʻuhila ʻoku aʻu atu ki he ngaahi ngataʻanga ʻo māmani.
4 Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.
Hili ia ʻoku ʻuʻulu ʻae leʻo: ʻoku ne mana ʻaki ʻae leʻo ʻo hono ngeia; pea ʻi he ongoʻi ʻo hono leʻo ʻe ʻikai te ne taʻofi ia.
5 Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.
ʻOku mana fakamanavahē mai ʻe he ʻOtua ʻaki hono leʻo; ʻoku fai ʻe ia ʻae ngaahi meʻa lahi, ʻaia ʻoku ʻikai te tau faʻa ʻiloʻi.
6 Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden», så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.
He ʻoku pehē ʻe ia ki he ʻuha hinehina, ‘Ke ke ʻi he kelekele koe;’ pea pehē pe ki he taumosi, mo e ʻuha lahi foki ʻo hono mālohi.
7 Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.
ʻOku ne tāpuni ʻae nima ʻoe tangata kotoa pē; koeʻuhi ke ʻilo ʻe he tangata kotoa pē ʻa ʻene ngāue.
8 Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.
Pea ʻoku toki hū ʻae fanga manu ki he ngaahi ʻana, ʻo nofo ʻi honau ngaahi potu.
9 Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;
ʻOku haʻu ʻae ʻahiohio mei he feituʻu tonga: mo e momoko mei he tokelau.
10 med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.
ʻOku tupu ʻae hahau ʻi he mānava ʻae ʻOtua; pea ʻoku ʻapiʻapi ai ʻae māukupu ʻoe ngaahi vai.
11 Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.
Pea ʻi he faʻa ʻuha ʻoku ne fakamanifinifi ʻae ʻao matolu: ʻoku ne veteki ʻa ʻene ʻao ngingila:
12 De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.
Pea ʻoku ʻave fakatakamilo ia ʻe heʻene fakakaukau: koeʻuhi ke nau fai ʻaia kotoa pē ʻoku ne fekau kiate kinautolu ʻi he funga ʻo māmani ʻi he fonua.
13 Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.
ʻOku ne pule ke haʻu ia, ko e meʻa tautea, pe ko e meʻa ʻa hono fonua, pe ʻi he ʻaloʻofa.
14 Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.
“Ke ke fakafanongo ʻe Siope, ki he meʻa ni: tuʻu mai ʻo fakakaukau ki he ngaahi ngāue fakaofo ʻae ʻOtua.
15 Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?
ʻOku ke ʻilo naʻe fakatonutonu ia ʻanefē ʻe he ʻOtua, pea pule ke huhulu ʻae maama ʻo ʻene ʻao?
16 Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?
ʻOku ke ʻilo ʻae potupotumālie ʻoe ngaahi ʻao, ʻae ngaahi ngāue fakaofo ʻo ia ʻaia ʻoku haohaoa ʻi he ʻilo?
17 Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?
Pea ʻoku mafana fēfē ho ngaahi kofu, ʻoka ne ka fakatofutofu ʻae fonua ʻaki ʻae matangi tonga?
18 Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?
He naʻa ke kau mo ia ʻi he folahi atu ʻae langi, ʻaia ʻoku mālohi, pea ʻoku tatau mo e sioʻata haka?
19 Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.
ʻAko mai kiate kimautolu pe ko e hā te mau tala kiate ia; he ʻoku ʻikai te mau faʻa fakatonutonu ʻemau lea, ko e meʻa ʻi he fakapoʻuli.
20 Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?
ʻE tala kiate ia ʻoku ou lea? Kapau ʻe lea ha tangata, ko e moʻoni ʻe fōngia hifo ia.
21 Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.
Pea ko eni ʻoku ʻikai mamata ʻe he kakai ki he maama ngingila ʻoku ʻi he ngaahi ʻao: ka ʻoku ʻalu ʻae matangi, ʻo ne fakamaʻa ia.
22 I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;
ʻOku haʻu ʻae ʻafua mei he tokelau: ʻoku ʻi he ʻOtua ʻae ngeia fakamanavahē.
23 den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.
Ko e Māfimafi, ʻoku ʻikai te tau faʻa ʻiloʻi ia: ʻoku lahi ia ʻi he mālohi, mo e fakamaau, pea mohu angatonu: ʻe ʻikai te ne tautea.
24 Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.
Ko ia ʻoku manavahē ai ʻae kakai kiate ia: ʻoku ʻikai te ne tokanga ki ha tokotaha ʻoku loto poto.”
