Job 17
1 Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott.
Mijn geest gebroken, mijn dagen geblust, Mij rest slechts het graf!
2 Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!
Ben ik niet het mikpunt van spot, Verkwijnt niet mijn oog door de bittere verwijten?
3 Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag?
Stel Uzelf bij U tot borg voor mijl; Wie anders zou voor mij handslag geven?
4 Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera.
Want hùn hart hebt Gij voor inzicht gesloten, En daarom steken zij de hand niet uit;
5 Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta.
Men beklaagt het lot van zijn vrienden Terwijl de ogen versmachten van de eigen kinderen;
6 Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag.
Men heeft mij tot spreekwoord gemaakt bij de mensen, Ik ben een, wien men in het aangezicht spuwt!
7 Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.
Mijn oog is dof van verdriet, Mijn leden zijn tot een schaduw vervluchtigd!
8 De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.
De braven ontstellen ervan, De onschuldige is jaloers op den boze:
9 Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer.
Moet de rechtvaardige toch zijn weg maar bewandelen, Wie rein van handen is, zijn kracht nog verdubbelen?
10 Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.
En daarom, hoe gij u allen wendt of keert, Een wijze vind ik onder u niet;
11 Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär.
Mijn levensdagen zijn voorbij, Mijn plannen, mijn hartewensen vernield!
12 Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.
Men maakt een dag van de nacht, Van duisternis het morgenlicht!
13 Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger; (Sheol h7585)
Kan ik nog hopen? Het dodenrijk is mijn huis, In de duisternis heb ik mijn leger gespreid; (Sheol h7585)
14 till graven måste jag säga: »Du är min fader», till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».
Tot het graf geroepen: Gij zijt mijn vader, Tot de wormen: Gij zijt mijn moeder en zusters!
15 Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det?
Waar is mijn hoop, Mijn geluk, wie kan het ontdekken:
