Lukas 18
1 Sade han ock en liknelse till dem derom, att man skall alltid bedja, och icke förtröttas;
Jesus told his disciples a parable to show them that they should always pray and never despair.
2 Sägandes: En domare var uti en stad, den icke fruktade Gud, och ej heller hade försyn för några mennisko;
“There was,” he said, “in a certain town a judge, who had no fear of God nor regard for man.
3 Så var i samma stad en enka; hon kom till honom, och sade: Hjelp mig ifrå min trätobroder.
In the same town there was a widow who went to him again and again, and said ‘Grant me justice against my opponent.’
4 Och han ville icke till någon tid. Sedan sade han vid sig: Ändock jag icke fruktar Gud, ej heller hafver försyn för någon mennisko;
For a time the judge refused, but afterwards he said to himself ‘Although I am without fear of God or regard for man,
5 Dock, fördenskull att denna enkan öfverfaller mig så svåra, måste jag fly henne rätt, att hon icke skall komma på det sista, och ropa på mig.
yet, as this widow is so troublesome, I will grant her justice, to stop her from plaguing me with her endless visits.’”
6 Och sade Herren: Hörer här, hvad den orätta domaren säger.
Then the Master added: “Listen to what this iniquitous judge says!
7 Skulle ock icke Gud hämnas sina utkorade, som ropa till honom dag och natt; skulle han hafva tålamod dermed?
And God — will not he see that his own People, who cry to him night and day, have justice done them — though he holds his hand?
8 Jag säger eder, att han skall hämnas dem snarliga. Dock likväl, då menniskones Son kommer, månn han skall finna tro på jordene?
He will, I tell you, have justice done them, and that soon! Yet, when the Son of Man comes, will he find faith on earth?”
9 Sade han ock till somliga, som tröste på sig sjelfva, att de voro rättfärdige, och försmådde andra, denna liknelsen:
Another time, speaking to people who were satisfied that they were religious, and who regarded every one else with scorn, Jesus told this parable —
10 Två män gingo upp i templet till att bedja; den ene en Pharisee, och den andre en Publican.
“Two men went up into the Temple Courts to pray. One was a Pharisee and the other a tax-gatherer.
11 Phariseen stod och bad så vid sig sjelf: Jag tackar dig Gud, att jag är icke såsom andra menniskor, röfvare, orättfärdige, horkarlar, eller ock såsom denne Publicanen.
The Pharisee stood forward and began praying to himself in this way — ‘O God, I thank thee that I am not like other men — thieves, rogues, adulterers — or even like this tax-gatherer.
12 Jag fastar två resor i veckone, och gifver tiond af allt det jag äger.
I fast twice a week, and give a tenth of everything I get to God.’
13 Och Publicanen stod långt ifrån, och ville icke lyfta sin ögon upp till himmelen; utan slog sig för sitt bröst, och sade: Gud, miskunda dig öfver mig syndare.
Meanwhile the tax-gatherer stood at a distance, not venturing even ‘to raise his eyes to Heaven’; but he kept striking his breast and saying ‘O God, have mercy on me, a sinner.’
14 Jag säger eder: Denne gick dädan hem igen rättfärdigad, mer än den andre; ty den sig upphöjer, han varder förnedrad; och den sig förnedrar, han varder upphöjd.
This man, I tell you, went home pardoned, rather than the other; for every one who exalts himself will be humbled, while every one who humbles himself shall be exalted.”
15 Så båro de ock barn till honom, att han skulle taga på dem; då hans Lärjungar det sågo, näpste de dem.
Some of the people were bringing even their babies to Jesus, for him to touch them; but, when the disciples saw it, they began to find fault with those who had brought them.
16 Men Jesus kallade dem till sig, och sade: Låter barnen komma till mig, och förmener dem icke; ty sådana hörer Guds rike till.
Jesus, however, called the little children to him. “Let the little children come to me,” he said, “and do not hinder them; for it is to the childlike that the Kingdom of God belongs.
17 Sannerliga säger jag eder: Hvilken som icke tager Guds rike som ett barn, han skall icke komma derin.
I tell you, unless a man receives the Kingdom of God like a child, he will not enter it at all.”
18 Och frågade honom en öfverste, sägandes: Gode Mästar, hvad skall jag göra, att jag må få evinnerligit lif? (aiōnios g166)
And one of the Presidents asked Jesus this question — “Good Teacher, what must I do if I am to gain Immortal Life?” (aiōnios g166)
19 Sade Jesus till honom: Hvi kallar du mig godan? Ingen är god, utan allena Gud.
“Why do you call me good?” answered Jesus. “No one is good but God.
20 Budorden vetst du: Du skall icke bedrifva hor; du skall icke dräpa; du skall icke stjäla; du skall icke säga falskt vittnesbörd; du skall ära din fader och dina moder.
You know the commandments — ‘Do not commit adultery, Do not kill, Do not steal, Do not say what is false about others, Honour thy father and thy mother.’”
21 Då sade han: Allt detta hafver jag hållit af min ungdom.
“I have observed all these,” he replied, “from childhood.”
22 Då Jesus det hörde, sade han till honom: Än fattas dig ett; sälj bort allt det du hafver, och skift emellan de fattiga, och du skall få en skatt i himmelen; och kom, och följ mig.
Hearing this, Jesus said to him: “There is one thing still lacking in you; sell everything that you have, and distribute to the poor, and you shall have wealth in Heaven; then come and follow me.”
23 Då han det hörde, vardt han storliga bedröfvad; ty han var ganska rik.
But the man became greatly distressed on hearing this, for he was extremely rich.
24 Då Jesus såg honom vara mägta bedröfvad, sade han: O! med huru stor plats komma de i Guds rike, som penningar hafva;
Seeing this, Jesus said to his disciples: “How hard it is for men of wealth to enter the Kingdom of God!
25 Ty snarare kan en camel gå igenom ett nålsöga, än en riker komma in i Guds rike.
It is easier, indeed, for a camel to get through a needle’s eye than for a rich man to enter the Kingdom of God!”
26 Då sade de som det hörde: Ho kan då varda salig?
“Then who can be saved?” asked those who heard this.
27 Men han sade: Det omöjeligit är för menniskom, det är möjeligit för Gud.
But Jesus said: “What is impossible with men is possible with God.”
28 Då sade Petrus: Si, vi hafve all ting öfvergifvit, och följt dig.
“But we,” said Peter, “we left what belonged to us and followed you.”
29 Sade han till dem: Sannerliga säger jag eder; ingen är den som hafver öfvergifvit hus, eller föräldrar, eller bröder, eller hustru, eller barn, för Guds rikes skull;
“I tell you,” he answered, “that there is no one who has left house, or wife, or brothers, or parents, or children, on account of the Kingdom of God,
31 Då tog Jesus till sig de tolf, och sade till dem: Si, vi gåm upp till Jerusalem, och all ting skola fullbordad varda, som skrifven äro af Propheterna om menniskones Son.
Gathering the Twelve round him, Jesus said to them: “Listen! We are going up to Jerusalem; and there everything that is written in the Prophets will be done to the Son of Man.
32 Ty han skall öfverantvardas Hedningom, och begabbas, och försmädas, och bespottas.
For he will be given up to the Gentiles, mocked, insulted and spat upon;
33 Och sedan de hafva hudflängt honom, skola de döda honom; och tredje dagen skall han uppstå igen.
they will scourge him, and then put him to death; and on the third day he will rise again.”
34 Men de förstodo der intet af, och talet var dem så fördoldt, att de icke förstodo hvad som sades.
The Apostles did not comprehend any of this; his meaning was unintelligible to them, and they did not understand what he was saying.
35 Så hände sig, att när han kom in mot Jericho, satt en blinder vid vägen, och tiggde.
As Jesus was getting near Jericho, a blind man was sitting by the road-side, begging.
36 Och när han hörde folket framgå, frågade han hvad det var?
Hearing a crowd going by, the man asked what was the matter;
37 Då sade de till honom, att Jesus af Nazareth gick der fram.
and, when people told him that Jesus of Nazareth was passing,
38 Då ropade han, och sade: Jesu, Davids Son, varkunna dig öfver mig.
he shouted out: “Jesus, Son of David, take pity on me!”
39 Men de, som föregingo, näpste honom, att han skulle tiga; men han ropade dessmer: Davids Son, varkunna dig öfver mig.
Those who were in front kept telling him to be quiet, but he continued to call out the louder: “Son of David, take pity on me!”
40 Då stadnade Jesus, och böd leda honom till sig. Då han kom fram, frågade han honom,
Then Jesus stopped and ordered the man to be brought to him. And, when he had come close up to him, Jesus asked him:
41 Sägandes: Hvad vill du, att jag skall göra dig? Då sade han: Herre, att jag måtte få min syn.
“What do you want me to do for you?” “Master,” he said, “I want to recover my sight.”
42 Och Jesus sade till honom: Haf din syn; din tro hafver frälst dig.
And Jesus said: “Recover your sight, your faith has delivered you.”
43 Och straxt fick han sin syn igen, och följde honom, prisandes Gud. Och allt folket, som detta sågo, lofvade Gud.
Instantly he recovered his sight, and began to follow Jesus, praising God. And all the people, on seeing it, gave glory to God.
