Книга Иова 37

1 И от сих возмятеся сердце мое и отторжеся от места своего.

Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.

2 Послушай слуха во гневе ярости Господни, и поучение изо уст Его изыдет.

Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.

3 Под всем небом началство его, и свет его на крилу земли.

Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.

4 Вслед его возопиет гласом, возгремит гласом величия Своего, и не изменит их, яко услышит глас Его.

Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.

5 Возгремит Крепкий гласом Своим дивная: сотвори бо велия, ихже не ведахом.

Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.

6 Повелеваяй снегу: буди на земли, и буря дождя, и буря дождев могутства Его.

Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden», så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.

7 В руце всякаго человека знаменает, да познает всяк человек свою немощь.

Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.

8 Внидоша же зверие под кров и умолкоша на ложи.

Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.

9 Из хранилищ внутренних находят болезни, и от внешних стран студень.

Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;

10 И от дыхания Крепка даст лед: управляет же воду, якоже хощет,

med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.

11 и избранное устрояет облак: разженет облак свет Его,

Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.

12 и Сам окрестная превратит, якоже хощет, в дела их: вся, елика заповесть им, сия чиноположена суть от Него на земли,

De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.

13 аще в наказание, аще на землю свою, аще на милость обрящет и.

Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.

14 Внуши сия, Иове: стани учайся силе Господни.

Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.

15 Вемы, яко Господь положи дела Своя, свет сотворив из тмы.

Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?

16 Весть же различие облаков и велия падения злых.

Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?

17 Твоя же одежда тепла, почивает же на земли от юга.

Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?

18 Утверждения с Ним в древности, крепка якоже видение слития.

Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?

19 Чесо ради, научи мя, что речем Ему? И престанем многа глаголюще.

Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.

20 Еда книга, или книгочиа ми предстоит? Да стоящь сотворю человеку молчати.

Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?

21 Не всем же видимь свет: светлый есть в древностех, якоже еже от него на облацех.

Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.

22 От севера облацы златозарни: в сих велия слава и честь Вседержителева.

I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;

23 И не обретаем иного подобна крепости Его: иже судит праведно, мниши ли, яко не слышит Той?

den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.

24 Темже убоятся Его человецы: убоятся же Его и премудрии сердцем.

Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.