Markus 7
1 Farisæarane og nokre skriftlærde som var komne frå Jerusalem, samla seg ein gong kring Jesus.
Och fariséerna, så ock några skriftlärde som hade kommit från Jerusalem, församlade sig omkring honom;
2 For dei hadde set at nokre av læresveinarne hans åt maten sin med ureine - dei meinte: utvegne hender;
och de fingo då se några av hans lärjungar äta med "orena", det är otvagna, händer.
3 og farisæarane og alle jødar tvær alltid henderne vel fyrr dei et; det er ein skikk dei hev frå dei gamle, og den held dei seg etter;
Nu är det så med fariséerna och alla andra judar, att de icke äta något utan att förut, till åtlydnad av de äldstes stadgar, noga hava tvagit sina händer,
4 og når dei kjem frå torget, et dei ikkje fyrr dei hev skvett vatn yver seg; og mykje anna er det som hev vorte sed og skikk hjå deim, som å skylja koppar og krus og koparkjelar og benkjer.
likasom de icke heller, när de komma från torget, äta något utan att förut hava tvagit sig; många andra stadgar finnas ock, som de av ålder pläga hålla, såsom att skölja bägare och träkannor och kopparskålar.
5 So kom då farisæarane og dei skriftlærde og spurde honom: «Kvi fylgjer ikkje læresveinarne dine dei skikkarne me hev frå dei gamle, men et maten sin med ureine hender?»
Därför frågade honom nu fariséerna och de skriftlärde: "Varför vandra icke dina lärjungar efter de äldstes stadgar, utan äta med orena händer?"
6 Han svara: «Jesaja spådde sant um dykk, de hyklarar, som det stend skrive: «Med lipporn’ lovar dei meg, denne lyden, Men hugen deira han er langt ifrå meg.
Men han svarade dem: "Rätt profeterade Esaias om eder, I skrymtare, såsom det är skrivet: 'Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan äro långt ifrån mig;
7 D’er liten mun i at dei meg vil æra, Når det dei lærer folk er mannebod.»
och fåfängt dyrka de mig, eftersom de läror de förkunna äro människobud.'
8 De ansar ikkje Guds bod, men held dykk etter menneskjelærdom.
I sätten Guds bud å sido och hållen människors stadgar."
9 Å jau, det er rett fint åtfare, » sagde han, «at de gjer Guds bod um inkje, so de kann fylgja skikkarne dykkar!
Ytterligare sade han till dem: "Rätt så; I upphäven Guds bud för att hålla edra egna stadgar!
10 Moses hev sagt: «Du skal æra far din og mor di!» og: «Den som bannar far sin eller mor si, skal døy!»
Moses har ju sagt: 'Hedra din fader och din moder' och 'Den som smädar sin fader eller sin moder, han skall döden dö.'
11 Men de segjer: «Når ein mann talar so til far sin eller mor si: «Det som eg kunde ha hjelpt deg med, skal vera ein korban» - det er: ei tempelgåva -
Men I sägen: om en son säger till sin fader eller sin moder: 'Vad du av mig kunde hava fått till hjälp, det giver jag i stället såsom korban' (det betyder offergåva),
12 so let de honom ikkje lenger få lov til å gjera noko for foreldri sine.
då kunnen I icke tillstädja honom att vidare göra något för sin fader eller sin moder.
13 Soleis gjer de Guds ord um inkje med skikkarne dykkar, som de hev lært folk. Og slikt gjer de mykje av.»
På detta sätt gören I Guds budord om intet genom edra fäderneärvda stadgar. Och mycket annat sådant gören I."
14 So kalla han folket til seg att og sagde med deim: «Høyr på meg alle, og tenk på det eg segjer!
Därefter kallade han åter folket till sig och sade till dem: "Hören mig alla och förstån.
15 Det finst ingen ting utanfor menneskjet som kann gjera honom urein um det kjem inn i honom; men det som kjem ut or menneskjet, det er det som gjer honom urein.
Intet som utifrån går in i människan kan orena henne, men vad som går ut ifrån människan, detta är det som orenar henne."
16 Høyr etter, kvar som høyra kann!»
17 Då han var komen inn og hadde skilst ifrå folket, spurde læresveinarne honom um dette ordtøket.
När han sedan hade lämnat folket och kommit inomhus, frågade hans lärjungar honom om detta bildliga tal.
18 «Er de og so uvituge?» svara han. «Skynar de’kje at det som kjem inn i menneskjet utantil, kann aldri gjera honom urein?
Han svarade dem: "Ären då också I så utan förstånd? Insen I icke att intet som utifrån går in i människan kan orena henne,
19 For det kjem ikkje inn i hjarta hans, men i buken, og fer ut der det skal; soleis vert all føda rein.
eftersom det icke går in i hennes hjärta, utan ned i buken, och har sin naturliga utgång?" Härmed förklarade han all mat för ren.
20 Men det som gjeng ut or menneskjet, » sagde han, «det gjer honom urein.
Och han tillade: "Vad som går ut ifrån människan, detta är det som orenar människan.
21 For innantil, or menneskjehjarta, kjem dei vonde tankarne: lauslivnad, tjuvskap, manndråp,
Ty inifrån, från människornas hjärtan, utgå deras onda tankar, otukt, tjuveri, mord,
22 egteskapsbrot, girugskap, vondskap, svik, ukjurskap, ovund, gudsspotting, ovmod, vitløysa.
äktenskapsbrott, girighet, ondska, svek, lösaktighet, avund, hädelse, övermod, oförsynt väsende.
23 Alt dette vonde kjem innantil, og gjer menneskjet ureint.»
Allt detta onda går inifrån ut, och det orenar människan."
24 So tok han ut derifrå, og for burt til Tyrus-bygderne. Der gjekk han inn ein stad, og vilde ikkje nokon skulde vita det; men det kunde ikkje dyljast.
Och han stod upp och begav sig bort därifrån till Tyrus' område. Där gick han in i ett hus och ville icke att någon skulle få veta det. Dock kunde han icke förbliva obemärkt,
25 Ei kona hadde ei liti dotter som det var ei urein ånd i; då ho fekk høyra um honom, kom ho straks og kasta seg ned for føterne hans;
utan en kvinna, vilkens dotter var besatt av en oren ande, kom, strax då hon hade fått höra om honom, och föll ned för hans fötter;
26 det var ei heidningkona, av syro-fønikisk ætt. Og ho bad at han vilde driva den vonde åndi ut or dotter hennar.
det var en grekisk kvinna av syrofenicisk härkomst. Och hon bad honom att han skulle driva ut den onde anden ur hennes dotter.
27 «Lat fyrst borni få eta seg mette!» svara han; «det er’kje vænt å taka brødet frå borni og kasta det for hund-ungarne.»
Men han sade till henne: "Låt barnen först bliva mättade; det är ju otillbörligt att taga brödet från barnen och kasta det åt hundarna."
28 «Jau, Herre, » svara ho; «små-hundarne et då og under bordet av smularne etter borni.»
Hon svarade och sade till honom: "Ja, Herre; också äta hundarna under bordet allenast av barnens smulor."
29 Då sagde Jesus: «For det ordet skuld kann du ganga heim att; den vonde åndi hev fare ut or dotter di.»
Då sade han till henne: "För det ordets skull säger jag dig: Gå; den onde anden har farit ut ur din dotter."
30 Då ho so kom heim, fann ho barnet liggjande på sengi, og åndi hadde fare ut.
Och när hon kom hem, fann hon flickan ligga på sängen och såg att den onde anden hade farit ut.
31 Då han tok ut att frå Tyrus-bygderne, for han um Sidon til Galilæasjøen, midt igjenom Dekapolis-bygdi.
Sedan begav han sig åter bort ifrån Tyrus' område och tog vägen över Sidon och kom, genom Dekapolis' område, till Galileiska sjön.
32 Då kom dei til honom med ein som var dauv og godtsom mållaus, og bad han vilde leggja henderne på honom.
Och man förde till honom en som var döv och nästan stum och bad honom att lägga handen på denne.
33 Jesus tok honom til sides, burt ifrå folkehopen, stakk fingrarne sine i øyro hans, og vætte tunga hans med råke av munnen sin.
Då tog han honom avsides ifrån folket och satte sina fingrar i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga
34 So såg han upp imot himmelen og sukka, og sagde til honom: «Effata!» - det er: «Lat deg upp!»
och såg upp till himmelen, suckade och sade till honom: "Effata" (det betyder: "Upplåt dig").
35 Då vart øyro hans upplatne, bandet losna av tunga, og han tala klårt.
Då öppnades hans öron, och hans tungas band löstes, och han talade redigt och klart.
36 Jesus forbaud deim å segja det med nokon. Men di meir han forbaud det, di meir bar dei det utyver.
Och Jesus förbjöd dem att omtala detta för någon; men ju mer han förbjöd dem, dess mer förkunnade de det.
37 Dei var reint tekne og sagde: «Han hev gjort alt vel! dei dauve gjev han høyrsel, og dei mållause mæle.»
Och folket häpnade övermåttan och sade: "Allt har han väl beställt: de döva låter han höra och de stumma tala."
