Job 16

1 And Job answereth and saith: —

Job svarade, och sade:

2 I have heard many such things, Miserable comforters [are] ye all.

Jag hafver sådana ofta hört; I ären alle arme hugsvalare.

3 Is there an end to words of wind? Or what doth embolden thee that thou answerest?

När vilja dock dessa lösa ord hafva en ända? Eller hvad fattas dig, att du så svarar?

4 I also, like you, might speak, If your soul were in my soul's stead. I might join against you with words, And nod at you with my head.

Jag kunde ock väl tala såsom I; jag ville att edor själ vore i mine själs stad; jag ville ock finna ord emot eder, och så rista mitt hufvud öfver eder.

5 I might harden you with my mouth, And the moving of my lips might be sparing.

Jag ville styrka eder med munnen, och tala af sinnet med mina läppar.

6 If I speak, my pain is not restrained, And I cease — what goeth from me?

Men om jag än talar, så skonar min svede mig dock intet; låter jag ock blifvat, så går han dock intet ifrå mig.

7 Only, now, it hath wearied me; Thou hast desolated all my company,

Men nu gör han mig vedermödo, och förstörer all min ledamot.

8 And Thou dost loathe me, For a witness it hath been, And rise up against me doth my failure, In my face it testifieth.

Han hafver mig gjort skrynkotan, och vittnar emot mig; och min motståndare hafver sig upp emot mig, och svarar emot mig.

9 His anger hath torn, and he hateth me, He hath gnashed at me with his teeth, My adversary sharpeneth his eyes for me.

Hans vrede sliter mig, och den som är mig vred, biter samman tänderna öfver mig; min motståndare ser hvasst med sin ögon på mig.

10 They have gaped on me with their mouth, In reproach they have smitten my cheeks, Together against me they set themselves.

De gapa med sin mun emot mig, och hafva hånliga slagit mig vid mitt kindben; de hafva tillhopa släckt sin harm på mig.

11 God shutteth me up unto the perverse, And to the hands of the wicked turneth me over.

Gud hafver öfvergifvit mig dem orättfärdiga, och låtit mig komma i de ogudaktigas händer.

12 At ease I have been, and he breaketh me, And he hath laid hold on my neck, And he breaketh me in pieces, And he raiseth me to him for a mark.

Jag var rik, men han hafver mig gjort till intet; han hafver tagit mig vid halsen, och sönderslitit mig, och uppsatt mig sig till ett mål.

13 Go round against me do his archers. He splitteth my reins, and spareth not, He poureth out to the earth my gall.

Han hafver kringhvärft mig med sina skyttor; han hafver sargat mina njurar, och intet skonat; han hafver utgjutit min galla på jordena.

14 He breaketh me — breach upon breach, He runneth upon me as a mighty one.

Han hafver gjort mig ett sår öfver det andra; han hafver öfverfallit mig såsom en kämpe.

15 Sackcloth I have sewed on my skin, And have rolled in the dust my horn.

Jag hafver sömmat en säck på mina hud, och hafver lagt mitt horn i mull.

16 My face is foul with weeping, And on mine eyelids [is] death-shade.

Mitt ansigte är svullet af gråt, och min ögonlock äro vorden mörk;

17 Not for violence in my hands, And my prayer [is] pure.

Ändock att ingen orättfärdighet är i mine hand, och min bön är ren.

18 O earth, do not thou cover my blood! And let there not be a place for my cry.

Ack jord! öfvertäck icke mitt blod, och mitt rop hafve intet rum.

19 Also, now, lo, in the heavens [is] my witness, And my testifier in the high places.

Och si nu, mitt vittne är i himmelen, och den mig känner är i höjdene.

20 My interpreter [is] my friend, Unto God hath mine eye dropped:

Mine vänner äro mine begabbare; mitt öga fäller tårar till Gud.

21 And he reasoneth for a man with God, And a son of man for his friend.

Om en man kunde gå till rätta med Gud, såsom menniskors barn med sin nästa.

22 When a few years do come, Then a path I return not do I go.

Men de förelagda år äro komne; och jag går den vägen bort, den jag aldrig igen kommer.