Job 31
1 I made a covenant with my eyes; why then should I think on a maid?
Jag hafver gjort ett förbund med min ögon, att jag intet skall sköta efter någon jungfru.
2 For what portion of God is there from above? and what inheritance of the Almighty from on high?
Men hvad gifver mig Gud till löna ofvan efter, och hvad arfvedel den Allsmägtige af höjdene?
3 Is not destruction to the wicked? and a strange punishment to the workers of iniquity?
Skulle icke heldre den orättfärdige hafva den vedermödona, och en ogerningsman sådana jämmer lida?
4 Does not he see my ways, and count all my steps?
Ser han icke mina vägar, och räknar alla mina gånger?
5 If I have walked with vanity, or if my foot has hurried to deceit;
Hafver jag vandrat i fåfängelighet, eller min fot skyndat sig till bedrägeri?
6 Let me be weighed in an even balance that God may know my integrity.
Man väge mig på en rätt våg, så skall Gud förnimma min fromhet.
7 If my step has turned out of the way, and my heart walked after my eyes, and if any blot has stuck to my hands;
Hafver min gång vikit utaf vägen, och mitt hjerta efterföljt min ögon, och något lådat vid mina händer,
8 Then let me sow, and let another eat; yes, let my offspring be rooted out.
Så låt mig så, och en annar äte det; och min ätt varde utrotad.
9 If my heart have been deceived by a woman, or if I have laid wait at my neighbor’s door;
Hafver mitt hjerta låtit sig draga till qvinno, och hafver vaktat vid mins nästas dörr,
10 Then let my wife grind to another, and let others bow down on her.
Så varde min hustru af enom androm skämd, och andre besofve henne;
11 For this is an heinous crime; yes, it is an iniquity to be punished by the judges.
Ty det är en last och en missgerning för domarena.
12 For it is a fire that consumes to destruction, and would root out all my increase.
Ty det vore en eld, som förtärer intill förderf, och all min tilldrägt utrotade.
13 If I did despise the cause of my manservant or of my maidservant, when they contended with me;
Hafver jag föraktat, mins tjenares eller mine tjenarinnos rätt, då de med mig trätte?
14 What then shall I do when God rises up? and when he visits, what shall I answer him?
Hvad ville jag göra, när Gud reser sig upp? Och hvad ville jag svara, när han hemsöker?
15 Did not he that made me in the womb make him? and did not one fashion us in the womb?
Hafver ock icke han gjort honom, den mig i moderlifvet gjorde; och hafver ju så väl tillredt honom i lifvena?
16 If I have withheld the poor from their desire, or have caused the eyes of the widow to fail;
Hafver jag dem torftigom förnekat hvad de begärde, och låtit enkones ögon försmäkta?
17 Or have eaten my morsel myself alone, and the fatherless has not eaten thereof;
Hafver jag ätit min beta allena, att den faderlöse icke också hafver ätit deraf?
18 (For from my youth he was brought up with me, as with a father, and I have guided her from my mother’s womb; )
Ty ifrå minom ungdom hafver jag hållit mig såsom en fader, och allt ifrå mitt moderlif hafver jag gerna hugsvalat.
19 If I have seen any perish for want of clothing, or any poor without covering;
Hafver jag någon sett förgås, derföre att han icke hade kläder; och låtit den fattiga gå oskyldan?
20 If his loins have not blessed me, and if he were not warmed with the fleece of my sheep;
Hafva icke hans sidor välsignat mig, då han af min lambs skinn värmad vardt?
21 If I have lifted up my hand against the fatherless, when I saw my help in the gate:
Hafver jag låtit komma mina hand vid den faderlösa, ändock jag såg mig i portenom magt hafva,
22 Then let my arm fall from my shoulder blade, and my arm be broken from the bone.
Så falle mina skuldror ifrå mina axlar, och min arm gånge sönder ifrå läggenom.
23 For destruction from God was a terror to me, and by reason of his highness I could not endure.
Ty jag fruktade Gud såsom en olycko öfver mig, och kunde hans tunga icke bära.
24 If I have made gold my hope, or have said to the fine gold, You are my confidence;
Hafver jag satt guld till min tröst, och sagt till guldklimpen: Du äst mitt hopp?
25 If I rejoice because my wealth was great, and because my hand had gotten much;
Hafver jag gladt mig, att jag myckna ägodelar hade, och min hand allahanda förvärfvat hade?
26 If I beheld the sun when it shined, or the moon walking in brightness;
Hafver jag sett på ljuset, då det klarliga sken, och på månan, då han i fyllo gick?
27 And my heart has been secretly enticed, or my mouth has kissed my hand:
Hafver mitt hjerta hemliga låtit sig tälja i det sinnet, att min mun skulle kyssa mina hand?
28 This also were an iniquity to be punished by the judge: for I should have denied the God that is above.
Hvilket ock en missgerning är för domarena; förty dermed hade jag nekat Gud i höjdene.
29 If I rejoice at the destruction of him that hated me, or lifted up myself when evil found him:
Hafver jag gladt mig, när minom fiende gick illa, och upphäfvit mig, att olycka råkade uppå honom?
30 Neither have I suffered my mouth to sin by wishing a curse to his soul.
Ty jag lät min mun icke synda, så att han önskade hans själ ena banno.
31 If the men of my tabernacle said not, Oh that we had of his flesh! we cannot be satisfied.
Hafva icke de män i mine hyddo måst säga: Ack! att vi icke måtte af hans kött mättade varda.
32 The stranger did not lodge in the street: but I opened my doors to the travelers.
Ute måste den främmande icke blifva; utan dem vägfarande lät jag mina dörr upp.
33 If I covered my transgressions as Adam, by hiding my iniquity in my bosom:
Hafver jag såsom en menniska skylt mina skalkhet, att jag skulle hemliga fördölja min missgerning?
34 Did I fear a great multitude, or did the contempt of families terrify me, that I kept silence, and went not out of the door?
Hafver jag grufvat mig för stora hopen; eller hafver frändernas föraktelse mig förskräckt? Jag blef stilla, och gick icke ut genom dörrena.
35 Oh that one would hear me! behold, my desire is, that the Almighty would answer me, and that my adversary had written a book.
Ho gifver mig en förhörare, att den Allsmägtige må höra mitt begär? Att någor måtte skrifva en bok om mine sak;
36 Surely I would take it on my shoulder, and bind it as a crown to me.
Så ville jag taga henne uppå mine axlar, och ombinda mig henne såsom en krono.
37 I would declare to him the number of my steps; as a prince would I go near to him.
Jag ville förkunna talet på mina gånger, och såsom en Förste ville jag det frambära.
38 If my land cry against me, or that the furrows likewise thereof complain;
Om min jord ropar emot mig, och dess fårar alle tillika gråta;
39 If I have eaten the fruits thereof without money, or have caused the owners thereof to lose their life:
Hafver jag dess frukt obetalad ätit, och gjort åkermännernas lefverne tungt;
40 Let thistles grow instead of wheat, and cockle instead of barley. The words of Job are ended.
Så växe mig tistel för hvete, och törne för bjugg. En ända hafva Jobs ord.
