Job 30
1 But now they that are younger than I have me in derision, whose fathers I would have disdained to have set with the dogs of my flock.
Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;
2 Yes, whereto might the strength of their hands profit me, in whom old age was perished?
Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;
3 For want and famine they were solitary; fleeing into the wilderness in former time desolate and waste.
De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;
4 Who cut up mallows by the bushes, and juniper roots for their meat.
De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;
5 They were driven forth from among men, (they cried after them as after a thief; )
Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.
6 To dwell in the cliffs of the valleys, in caves of the earth, and in the rocks.
Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;
7 Among the bushes they brayed; under the nettles they were gathered together.
Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;
8 They were children of fools, yes, children of base men: they were viler than the earth.
De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.
9 And now am I their song, yes, I am their byword.
Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.
10 They abhor me, they flee far from me, and spare not to spit in my face.
De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.
11 Because he has loosed my cord, and afflicted me, they have also let loose the bridle before me.
Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.
12 On my right hand rise the youth; they push away my feet, and they raise up against me the ways of their destruction.
På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.
13 They mar my path, they set forward my calamity, they have no helper.
De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.
14 They came on me as a wide breaking in of waters: in the desolation they rolled themselves on me.
De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;
15 Terrors are turned on me: they pursue my soul as the wind: and my welfare passes away as a cloud.
Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.
16 And now my soul is poured out on me; the days of affliction have taken hold on me.
Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.
17 My bones are pierced in me in the night season: and my sinews take no rest.
Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.
18 By the great force of my disease is my garment changed: it binds me about as the collar of my coat.
Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.
19 He has cast me into the mire, and I am become like dust and ashes.
Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.
20 I cry to you, and you do not hear me: I stand up, and you regard me not.
Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.
21 You are become cruel to me: with your strong hand you oppose yourself against me.
Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.
22 You lift me up to the wind; you cause me to ride on it, and dissolve my substance.
Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;
23 For I know that you will bring me to death, and to the house appointed for all living.
Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.
24 However, he will not stretch out his hand to the grave, though they cry in his destruction.
Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.
25 Did not I weep for him that was in trouble? was not my soul grieved for the poor?
Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.
26 When I looked for good, then evil came to me: and when I waited for light, there came darkness.
Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.
27 My bowels boiled, and rested not: the days of affliction prevented me.
Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.
28 I went mourning without the sun: I stood up, and I cried in the congregation.
Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.
29 I am a brother to dragons, and a companion to owls.
Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.
30 My skin is black on me, and my bones are burned with heat.
Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.
31 My harp also is turned to mourning, and my organ into the voice of them that weep.
Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.
