Romans 9
1 I say the trueth in Christ, I lye not, my conscience bearing mee witnes in the holy Ghost,
Jag säger sanningen i Christo, och ljuger icke; som mitt samvete bär mig der vittne till i dem Helga Anda;
2 That I haue great heauinesse, and continuall sorow in mine heart.
Att jag hafver ena stora sorg, och idkeliga pino i mitt hjerta.
3 For I woulde wish my selfe to be separate from Christ, for my brethren that are my kinsemen according to the flesh,
Ty jag hafver sjelfver önskat mig bortkastad ifrå Christo, för mina bröders skull, som mig köttsliga skylde äro;
4 Which are the Israelites, to whome perteineth the adoption, and the glory, and the Couenants, and the giuing of the Lawe, and the seruice of God, and the promises.
Hvilke äro af Israel, hvilkom barnaskapet tillhörer, och härligheten, och förbundet, och lagen, och Gudstjensten, och löften;
5 Of whome are the fathers, and of whome concerning the flesh, Christ came, who is God ouer all, blessed for euer, Amen. (aiōn g165)
Hvilkas äro fäderna, der Christus af födder är, på köttsens vägnar; hvilken är Gud öfver all ting, lofvad evinnerliga. Amen. (aiōn g165)
6 Notwithstanding it can not bee that the worde of God should take none effect: for all they are not Israel, which are of Israel:
Detta säger jag icke fördenskull, att Guds ord äro omintet vorden; ty de äro icke alle Israeliter, som äro af Israel;
7 Neither are they all children, because they are the seede of Abraham: but, In Isaac shall thy seede be called:
Icke äro de heller alle söner, att de äro Abrahams säd; utan i Isaac skall dig kallas säden;
8 That is, they which are the children of the flesh, are not the children of God: but the children of the promise, are counted for the seede.
Det är: Icke äro de Guds barn, som äro barn efter köttet, utan de som äro barn efter löftet, de varda räknade för säd.
9 For this is a worde of promise, In this same time wil I come, and Sara shall haue a sonne.
Ty detta är löftesordet: Jag skall komma i denna tiden; och Sara skall hafva en son.
10 Neither he onely felt this, but also Rebecca when shee had conceiued by one, euen by our father Isaac.
Och icke allenast det; utan ock Rebecka vardt en gång hafvandes af Isaac, vårom fader.
11 For yer the children were borne, and when they had neither done good, nor euill (that the purpose of God might remaine according to election, not by workes, but by him that calleth)
Ty förr än barnen voro född, och hade hvarken godt eller ondt gjort (på det Guds uppsåt skulle blifva ståndandes efter utkorelsen, icke för gerningarnas skull, utan af kallarens nåde),
12 It was said vnto her, The elder shall serue the yonger.
Vardt denne sagdt: Den större skall tjena dem mindre;
13 As it is written, I haue loued Iacob, and haue hated Esau.
Såsom skrifvet är: Jacob älskade jag men Esau hatade jag.
14 What shall wee say then? Is there vnrighteousnes with God? God forbid.
Hvad vilje vi då säga? Är Gud orättfärdig? Bort det.
15 For he saith to Moses, I wil haue mercy on him, to whom I wil shew mercie: and wil haue compassion on him, on who I wil haue copassion.
Ty han säger till Mosen: Hvilkom jag är nådelig, honom är jag nådelig; och öfver hvilken jag förbarmar mig, öfver honom förbarmar jag mig.
16 So then it is not in him that willeth, nor in him that runneth, but in God that sheweth mercy.
Så står det nu icke till någors mans vilja eller lopp, utan till Guds barmhertighet.
17 For the Scripture saith vnto Pharao, For this same purpose haue I stirred thee vp, that I might shewe my power in thee, and that my Name might be declared throughout al the earth.
Ty Skriften säger till Pharao: Dertill hafver jag uppväckt dig, att jag skall bevisa mina magt på dig; och att mitt Namn skall varda förkunnadt i all land.
18 Therefore he hath mercie on whome he will, and whom he will, he hardeneth.
Så förbarmar han nu sig öfver hvem han vill, och hvem han vill, förhärdar han.
19 Thou wilt say then vnto me, Why doeth he yet complaine? for who hath resisted his will?
Så må du säga till mig: Hvad skyllar han då oss? Ho kan stå emot hans vilja?
20 But, O man, who art thou which pleadest against God? shall the thing formed say to him that formed it, Why hast thou made me thus?
O menniska, ho äst du som vill träta med Gud? Icke säger det ting, som gjordt är, till sin mästare: Hvi hafver du gjort mig sådana?
21 Hath not the potter power of the clay to make of the same lumpe one vessell to honour, and another vnto dishonour?
Hafver icke en pottomakare magt att göra af en klimp ett kar till heder, och det andra till vanheder?
22 What and if God would, to shewe his wrath, and to make his power knowen, suffer with long patience the vessels of wrath, prepared to destruction?
Derföre, då Gud ville låta se vredena, och kungöra sina magt, hafver han med stor tålsamhet lidit vredsens kar, som äro tillredd till fördömelse;
23 And that hee might declare the riches of his glory vpon the vessels of mercy, which hee hath prepared vnto glory?
På det han skulle kungöra sina härlighets rikedom på barmhertighetenes kar, som han hafver tillredt till härlighet;
24 Euen vs whome hee hath called, not of of the Iewes onely, but also of the Gentiles,
Hvilka han ock kallat hafver, nämliga oss, icke allenast af Judomen, utan ock af Hedningomen;
25 As he sayth also in Osee, I will call them, My people, which were not my people: and her, Beloued, which was not beloued.
Såsom han ock säger genom Oseas: Det som icke var mitt folk, det skall jag kalla mitt folk; och den mig intet kär var, skall jag kalla min kära.
26 And it shalbe in the place where it was said vnto them, Ye are not my people, that there they shalbe called, The children of the liuing God.
Och det skall ske, att der som hafver varit sagdt till dem: I ären icke mitt folk; der skola de varda kallade lefvandes Guds barn.
27 Also Esaias cryeth concerning Israel, Though the number of the children of Israel were as the sand of the sea, yet shall but a remnant be saued.
Men Esaias ropar för Israel: Om talet på Israels barn än vore som sanden i hafvet, så skola dock de igenlefde varda salige.
28 For he wil make his account, and gather it into a short summe with righteousnes: for the Lord will make a short count in the earth.
Ty han skall väl låta förderfva dem, och dock likväl stilla det förderfvet till rättfärdighet; ty Herren skall stilla förderfvet på jordene.
29 And as Esaias sayde before, Except the Lord of hostes had left vs a seede, we had bene made as Sodom, and had bene like to Gomorrha.
Och såsom Esaias sade tillförene: Hade icke Herren Zebaoth igenleft oss säd, då hade vi varit såsom Sodoma, och lika som Gomorra.
30 What shall we say then? That the Gentiles which folowed not righteousnes, haue attained vnto righteousnes, euen the righteousnes which is of faith.
Hvad vilje vi då säga? Det säge vi: Hedningarna, som icke farit hafva efter rättfärdighetene, de hafva fått rättfärdigheten; den rättfärdighet menar jag, som af trone kommer.
31 But Israel which followed the Lawe of righteousnes, could not arteine vnto the Law of righteousnes.
Men Israel, som for efter rättfärdighetenes lag, kom icke till rättfärdighetenes lag.
32 Wherefore? Because they sought it not by faith, but as it were by the workes of the Lawe: for they haue stumbled at the stumbling stone,
Hvarföre? Derföre att de icke sökte det af trone, utan såsom af lagsens gerningar; ty de stötte sig på förtörnelsestenen;
33 As it is written, Beholde, I lay in Sion a stumbling stone, and a rocke to make men fall: and euery one that beleeueth in him, shall not be ashamed.
Såsom skrifvet är: Si, jag lägger i Zion en förtörnelsesten, och ena förargelseklippo: och hvar och en som tror på honom, skall icke komma på skam.
