Hebrews 1
1 At sundry times and in diuers maners God spake in the olde time to our fathers by the Prophetes:
Fordom talade Gud ofta, och i mångahanda måtto, till fäderna, genom Propheterna;
2 in these last dayes hee hath spoken vnto vs by his Sonne, Whom he hath made heire of al things, by whome also he made the worldes, (aiōn g165)
På det yttersta i dessa dagar hafver han talat till oss genom Sonen; hvilken han satt hafver till arfvinga öfver all ting; genom hvilken han ock verldena gjort hafver; (aiōn g165)
3 Who being the brightnes of the glory, and the ingraued forme of his person, and bearing vp all things by his mightie worde, hath by himselfe purged our sinnes, and sitteth at the right hand of the Maiestie in the highest places,
Hvilken, efter han är hans härlighets sken, och hans väsendes rätta beläte, och bär all ting med sitt kraftiga ord, och hafver rensat våra synder genom sig sjelf, sitter han på majestätsens högra sido i höjdene;
4 And is made so much more excellent then the Angels, in as much as hee hath obteined a more excellent Name then they.
Så mycket bättre vorden än Änglarne, som han för dem högre Namn ärft hafver.
5 For vnto which of the Angels saide he at any time, Thou art my Sonne, this day begate I thee? and againe, I will be his Father, and he shalbe my Sonne?
Ty till hvilken af Änglarna hafver han någon tid sagt: Du äst min Son, i dag hafver jag födt dig? Och åter: Jag skall vara hans Fader, och han skall vara min Son?
6 And againe, when he bringeth in his first begotten Sonne into the worlde, hee saith, And let all the Angels of God worship him.
Och åter, då han införer den förstfödda i verldena, säger han: Och alle Guds Änglar skola tillbedja honom.
7 And of the Angels he saith, He maketh the spirites his messengers, and his ministers a flame of fire.
Men om Änglarna säger han: Han gör sina Änglar andar, och sina tjenare eldslåga.
8 But vnto the Sonne he saith, O God, thy throne is for euer and euer: the scepter of thy kingdome is a scepter of righteousnes. (aiōn g165)
Men till Sonen: Gud, din stol varar ifrån evighet till evighet; dins rikes spira är en rättvis spira. (aiōn g165)
9 Thou hast loued righteousnes and hated iniquitie. Wherefore God, eue thy God, hath anointed thee with the oyle of gladnes aboue thy fellowes.
Du hafver älskat rättfärdighetena, och hatat orättfärdighetena; derföre hafver Gud, din Gud smort dig med glädjens oljo, mer än dina medbröder.
10 And, Thou, Lord, in the beginning hast established the earth, and the heauens are the workes of thine handes.
Och du, Herre, grundade jordena af begynnelsen, och himlarna äro dina händers verk.
11 They shall perish, but thou doest remaine: and they all shall waxe olde as doeth a garment.
De skola förgås; men du skall blifva, och de skola alle föråldras såsom ett kläde;
12 And as a vesture shalt thou folde them vp, and they shall be changed: but thou art the same, and thy yeeres shall not faile.
Och såsom en klädnad skall du förvandla dem, och de varda förvandlade; men du blifver densamme, och din år hafva ingen ända.
13 Vnto which also of the Angels saide he at any time, Sit at my right hand, til I make thine enemies thy footestoole?
Men till hvilken af Änglarna hafver han någon tid sagt: Sätt dig på mina högra hand, tilldess jag lägger dina fiendar dig till en fotapall?
14 Are they not al ministring spirits, sent forth to minister, for their sakes which shalbe heires of saluation?
Äro de icke allesammans tjensteandar, utsände till tjenst för deras skull, som salighetena ärfva skola?
