Psalms 142

1 A maskil of David, when he was in the cave. A prayer. I call out to the Lord for help; pleading with the Lord for mercy.

En undervisning Davids, till att bedja, då han uti kulone var. Jag ropar till Herran med mine röst, och beder Herran med mine röst.

2 I pour out my complaints before him; I tell him what's troubling me.

Jag utgjuter mitt tal för honom, och gifver honom mina nöd före.

3 When I'm totally discouraged, you know the direction I should take. But whichever way I go, people set traps for me.

När min ande i ångest är, så låter du dig vårda om mig. De sätta för mig snaror på vägen, der jag går.

4 I look to my right for someone to support me—but no one pays me any attention. There's no safe place for me—no one cares about me at all.

Skåda på högra handena; och se, der vill ingen känna mig. Jag kan icke undfly; ingen låter sig vårda om mine själ.

5 I cry out to you, Lord, for help, saying, “You are the one who keeps me safe; you are all I need in life.

Herre, till dig ropar jag, och säger: Du äst mitt hopp, min del uti de lefvandes land.

6 Please listen to my sad cry, for I'm feeling very low. Please save me from those who are after me, for they're too strong for me.

Akta uppå min klagan; ty jag varder svårliga plågad. Hjelp mig ifrå mina förföljare; ty de äro mig för mägtige.

7 Release me from my prison so I can praise you for the person you are! Those who live right will gather round me because you have treated me so well.”

För mina själ utu fångahuset, att jag må tacka ditt Namn. De rättfärdige skola församla sig till mig, när du väl emot mig gör.