Psaltaren 88
1 En sång, en psalm av Koras söner; för sångmästaren, till Mahalat-leannót; en sång av esraiten Heman. HERRE, min frälsnings Gud, dag och natt ropar jag inför dig.
A Song, a Psalm, by sons of Korah, to the Overseer, 'Concerning the Sickness of Afflictions.' — An instruction, by Heman the Ezrahite. O Jehovah, God of my salvation, Daily I have cried, nightly before Thee,
2 Låt min bön komma inför ditt ansikte, böj ditt öra till mitt rop.
My prayer cometh in before Thee, Incline Thine ear to my loud cry,
For my soul hath been full of evils, And my life hath come to Sheol. (Sheol h7585)
4 Jag är aktad lik dem som hava farit ned i graven, jag är såsom en man utan livskraft.
I have been reckoned with those going down [to] the pit, I have been as a man without strength.
5 Jag är övergiven bland de döda, lik de slagna som ligga i graven, dem på vilka du icke mer tänker, och som äro avskilda från din hand.
Among the dead — free, As pierced ones lying in the grave, Whom Thou hast not remembered any more, Yea, they by Thy hand have been cut off.
6 Ja, du har sänkt mig ned underst i graven, ned i mörkret, ned i djupet.
Thou hast put me in the lowest pit, In dark places, in depths.
7 Den vrede vilar tung på mig, och alla dina böljors svall låter du gå över mig. (Sela)
Upon me hath Thy fury lain, And [with] all Thy breakers Thou hast afflicted. (Selah)
8 Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån mig; du har gjort mig till en styggelse för dem; jag ligger fången och kan icke komma ut.
Thou hast put mine acquaintance far from me, Thou hast made me an abomination to them, Shut up — I go not forth.
9 Mitt öga förtvinar av lidande; HERRE, jag åkallar dig dagligen, jag uträcker mina händer till dig.
Mine eye hath grieved because of affliction, I called Thee, O Jehovah, all the day, I have spread out unto Thee my hands.
10 Gör du väl under för de döda, eller kunna skuggorna stå upp och tacka dig? (Sela)
To the dead dost Thou do wonders? Do Rephaim rise? do they thank Thee? (Selah)
11 Förtäljer man i graven om din nåd, i avgrunden om din trofasthet?
Is Thy kindness recounted in the grave? Thy faithfulness in destruction?
12 Känner man i mörkret dina under, och din rättfärdighet i glömskans land?
Are Thy wonders known in the darkness? And Thy righteousness in the land of forgetfulness?
13 Men jag ropar till dig, HERRE, och bittida kommer min bön dig till mötes.
And I, unto Thee, O Jehovah, I have cried, And in the morning doth my prayer come before Thee.
14 Varför förkastar du, HERRE, min själ, varför döljer du ditt ansikte för mig?
Why, O Jehovah, castest Thou off my soul? Thou hidest Thy face from me.
15 Betryckt är jag och döende allt ifrån min ungdom; jag måste bära dina förskräckelser, så att jag är nära att förtvivla.
I [am] afflicted, and expiring from youth, I have borne Thy terrors — I pine away.
16 Din vredes lågor gå över mig, dina fasor förgöra mig.
Over me hath Thy wrath passed, Thy terrors have cut me off,
17 De omgiva mig beständigt såsom vatten, de kringränna mig allasammans.
They have surrounded me as waters all the day, They have gone round against me together,
18 Du har drivit vän och frände långt bort ifrån mig; i mina förtrognas ställe har jag nu mörkret.
Thou hast put far from me lover and friend, Mine acquaintance [is] the place of darkness!
