Psaltaren 56

1 För sångmästaren, efter "Den stumma duvan i fjärran"; en sång av David, når filistéerna grepo honom i Gat. Var mig nådig, o Gud, ty människor stå mig efter livet; beständigt tränga mig stridsmän.

Au chef de musique. Sur Jonath-Élem-Rekhokim. De David. Mictam; quand les Philistins le prirent dans Gath. Use de grâce envers moi, ô Dieu! car l’homme voudrait m’engloutir; me faisant la guerre tout le jour, il m’opprime.

2 Mina förföljare stå mig beständigt efter livet; ja, de äro många, som i högmod strida mot mig.

Mes ennemis voudraient tout le jour m’engloutir; car il y en a beaucoup qui me font la guerre, avec hauteur.

3 Men när fruktan kommer över mig, sätter jag min förtröstan på dig.

Au jour où je craindrai, je me confierai en toi.

4 Med Guds hjälp skall jag få prisa hans ord, på Gud förtröstar jag och skall icke frukta; vad kan det som är kött göra mig?

En Dieu, je louerai sa parole; en Dieu je me confie: je ne craindrai pas; que me fera la chair?

5 Beständigt förbittra de livet för mig, alla deras tankar gå ut på att skada mig.

Tout le jour ils tordent mes paroles; toutes leurs pensées sont contre moi en mal.

6 De rota sig samman, de lägga försåt, de vakta på mina steg, ty de stå efter mitt liv.

Ils s’assemblent, ils se cachent, ils observent mes pas, car ils guettent mon âme.

7 Skulle de räddas med all sin ondska? Nej, slå ned folken, Gud, i din vrede.

Échapperont-ils par l’iniquité? Dans ta colère, ô Dieu, précipite les peuples!

8 Du har räknat min flykts dagar. Samla mina tårar i din lägel; de stå ju i din bok.

Tu comptes mes allées et mes venues; mets mes larmes dans tes vaisseaux; ne sont-elles pas dans ton livre?

9 Så måste då mina fiender vika tillbaka på den dag då jag ropar; det vet jag, att Gud står mig bi.

Alors mes ennemis retourneront en arrière, au jour où je crierai; je sais cela, car Dieu est pour moi.

10 Med Guds hjälp skall jag få prisa hans ord; med HERRENS hjälp skall jag få prisa hans ord.

En Dieu, je louerai sa parole; en l’Éternel, je louerai sa parole.

11 På Gud förtröstar jag och skall icke frukta; vad kunna människor göra mig?

En Dieu je me confie: je ne craindrai pas; que me fera l’homme?

12 Jag har löften att infria till dig, o Gud; jag vill betala dig lovoffer.

Les vœux que je t’ai faits sont sur moi, ô Dieu! je te rendrai des louanges.

13 Ty du har räddat min själ från döden, ja, mina fötter ifrån fall, så att jag kan vandra inför Gud i de levandes ljus.

Car tu as délivré mon âme de la mort: [ne garderais-tu] pas mes pieds de broncher, pour que je marche devant Dieu dans la lumière des vivants?