Psaltaren 35

1 Av David. Gå till rätta, HERRE, med dem som gå till rätta med mig; strid mot dem som strida mot mig.

Pesem Davidova. Bojuj se, Gospod, zoper njé, ki se bojujejo z menoj; napadi jih, ki napadajo mene.

2 Fatta sköld och skärm, och stå upp till min hjälp;

Zgrabi ščit veliki ali mali, in vstani v mojo pomoč:

3 drag fram spjutet, och spärra vägen för mina förföljare. Säg till min själ: "Jag är din frälsning."

In potegni sulico, in prestrezi njé, ki me preganjajo: reci duši moji: Blaginja sem tvoja.

4 Må de komma på skam och blygas, som stå efter mitt liv; må de vika tillbaka och varda utskämda, som hava ont i sinnet mot mig.

Osramoté se naj in z rudečico oblijó, kateri iščejo duše moje: nazaj naj se zapodé in zarudé, kateri mi nameravajo hudo.

5 Må de bliva såsom agnar för vinden, och HERRENS ängel drive dem bort.

Bodejo naj kakor pleve pred vetrom, ko ga zažene angelj Gospodov.

6 Deras väg blive mörk och slipprig, och HERRENS ängel drive dem bort.

Temna bodi njih pot in prepolzka, in angelj Gospodov naj jih preganja.

7 Ty utan sak hava de försåtligen tillrett sin nätgrop för mig, utan sak hava de grävt en grav för mitt liv.

Ker po krivem mi skrivajo v jami mrežo svojo, po krivem kopljejo jamo duši moji.

8 Fördärv komme över den mannen oförtänkt, det nät han har utlagt må fånga honom; ja, till sitt fördärv falle han själv däri.

Pride naj mu, da ne bode vedel, poguba, da ga vjame mreža njegova, katero skriva: v pogubo naj pade vanjo.

9 Men min själ skall fröjda sig i HERREN och vara glad över hans frälsning.

Tako naj se duša moja raduje v Gospodu, veseli se naj v blaginji njegovi.

10 Alla ben i min kropp skola säga: "HERRE, vem är dig lik, du som räddar den betryckte från den som är honom för stark, den betryckte och fattige ifrån den som plundrar honom?"

Vse kosti moje naj govoré: Gospod, kdo je tebi enak? Siromaka otimaš iz rok močnejega od njega; siromaka, pravim, in ubožca iz rok njega, ki ga pleni?

11 Orättfärdiga vittnen träda fram; de utfråga mig om det jag icke vet.

Priče vstajajo krivične; česar si nisem v svesti, terjajo od mene.

12 De löna mig med ont för gott; övergiven är min själ.

Hudo mi vračajo za dobro, zapuščenost duši moji.

13 Jag åter bar sorgdräkt, när de voro sjuka, jag späkte min själ med fasta, jag bad med nedsänkt huvud;

In vendar sem jaz, ko so bili bolni, v raševini za obleko, s postom pokoril dušo svojo, in molitev moja se je vračala v nedrije moje.

14 såsom gällde det min vän, min broder, så skickade jag mig; lik den som sörjer sin moder gick jag sorgklädd och lutande.

Kakor k bližnjemu, kakor k bratu sem hodéval neprestano, kakor žalujoč po materi hodil sem sključen v črni obleki.

15 Men de glädja sig över mitt fall och rota sig samman; ja, eländiga människor, som jag icke känner, rota sig samman mot mig, de smäda mig utan uppehåll.

Ko pa pešam, zbirajo se in se radujejo; zbirajo se pri meni in se plazijo, da ne čutim; parajo obleko, in ne molčé:

16 Dessa gudlösa, som driva gyckel för en kaka bröd, bita ihop tänderna mot mig.

Med igralci šaljivci šegavi; sè svojimi zobmí režé proti meni.

17 Herre, huru länge skall du se härpå? Ryck min själ undan det fördärv de bereda, och mitt liv undan lejonen.

Gospod, doklej bodeš gledal? Reši dušo mojo njih pogube, mladih levov edino mojo.

18 Då skall jag tacka dig i den stora församlingen, och bland mycket folk skall jag lova dig.

Slavil te bodem v velikem zboru, med ljudstvom obilim bodem te hvalil.

19 Låt icke dem få glädja sig över mig, som utan skäl äro mina fiender; låt icke dem som utan sak hata mig få blinka med ögonen.

Naj se ne radujejo nad menoj, kateri so mi neprijatelji iz krivih vzrokov; kateri me sovražijo po krivem, naj ne mežikajo z očesom.

20 Ty det är icke frid som de tala; nej, svekets ord tänka de ut mot de stilla i landet.

Mirú namreč ne govoré, temuč zoper pokojne v deželi izmišljajo najhujše zvijače.

21 De spärra upp munnen mot mig; de säga: "Rätt så, rätt så, nu se vi det med egna ögon!"

In proti meni režé, govoreč: Prav, prav, oko naše vidi!

22 Du, HERRE, ser det; tig icke. Herre, var icke långt ifrån mig.

Vidiš, Gospod, ne mólči; Gospod, ne bivaj daleč od mene.

23 Vakna och stå upp för att skaffa mig rätt, för att utföra min sak, du min Gud och Herre.

Zbúdi se in vstani na sodbo mojo; Bog moj in Gospod moj, na pravdo mojo.

24 Skaffa mig rätt efter din rättfärdighet, HERRE, min Gud, och låt dem icke få glädja sig över mig.

Sodi me po pravici svoji, Gospod Bog moj, in naj ne radujejo se nad mano.

25 Låt dem icke säga i sina hjärtan: "Rätt så, det gick såsom vi ville!" Låt dem icke säga: "Vi hava fördärvat honom."

Naj ne govoré v srci svojem: Prav, duša naša; ne govoré naj: Pogoltnili smo ga.

26 Må alla komma på skam och blygas, som glädja sig över min ofärd. Med skam och blygd må de varda klädda, som förhäva sig över mig.

Osramoté se naj in zarudé vkup, ker se veselé nesreče moje; sè sramoto naj se ogrnejo in nečastjo, kateri se povzdigujejo proti meni.

27 Men må de jubla och glädja sig, som unna mig min rätt, och må de alltid kunna säga: "Lovad vare HERREN, han som unnar sin tjänare gott!"

Prepevali bodejo in se radovali, kateri se veselé pravice moje, in govorili bodejo vedno: Poveličan Gospod, ki se veseli mirú svojega hlapca.

28 Då skall min tunga förkunna din rättfärdighet och hela dagen ditt lov.

In jezik moj bode oznanjal pravičnost tvojo, ves dan hvalo tvojo.