Job 7
1 En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.
Por acaso o ser humano não tem um trabalho duro sobre a terra, e não são seus dias como os dias de um assalariado?
2 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.
Como o servo suspira pela sombra, e como o assalariado espera por seu pagamento,
3 Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.
Assim também me deram por herança meses inúteis, e me prepararam noites de sofrimento.
4 Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.
Quando eu me deito, pergunto: Quando me levantarei? Mas a noite se prolonga, e me canso de me virar [na cama] até o amanhecer.
5 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.
Minha carne está coberta de vermes e de crostas de pó; meu pele está rachada e horrível.
6 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.
Meus dias são mais rápidos que a lançadeira do tecelão, e perecem sem esperança.
7 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.
Lembra-te que minha vida é um sopro; meus olhos não voltarão a ver o bem.
8 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.
Os olhos dos que me veem não me verão mais; teus olhos estarão sobre mim, porém deixarei de existir.
9 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)
A nuvem se esvaece, e passa; assim também quem desce ao Xeol nunca voltará a subir. (Sheol h7585)
10 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.
Nunca mais voltará à sua casa, nem seu lugar o conhecerá.
11 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.
Por isso eu não calarei minha boca; falarei na angústia do meu espírito, e me queixarei na amargura de minha alma.
12 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?
Por acaso sou eu o mar, ou um monstro marinho, para que me ponhas guarda?
13 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,
Quando eu digo: Minha cama me consolará; meu leito aliviará minhas queixa,
14 då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.
Então tu me espantas com sonhos, e me assombras com visões.
15 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!
Por isso minha alma preferia a asfixia [e] a morte, mais que meus ossos.
16 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.
Odeio [a minha vida]; não viverei para sempre; deixa-me, pois que meus dias são inúteis.
17 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,
O que é o ser humano, para que tanto o estimes, e ponhas sobre ele teu coração,
18 synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?
E o visites a cada manhã, e a cada momento o proves?
19 Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?
Até quando não me deixarás, nem me liberarás até que eu engula minha saliva?
20 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?
Se pequei, o eu que te fiz, ó Guarda dos homens? Por que me fizeste de alvo de dardos, para que eu seja pesado para mim mesmo?
21 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.
E por que não perdoas minha transgressão, e tiras minha maldade? Porque agora dormirei no pó, e me buscarás de manhã, porém não mais existirei.
