Job 6

1 Då tog Job till orda och sade:

Mas Jó respondeu, dizendo:

2 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!

Oh se pesassem justamente minha aflição, e meu tormento juntamente fosse posto em uma balança!

3 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.

Pois na verdade seria mais pesada que a areia dos mares; por isso minhas palavras têm sido impulsivas.

4 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.

Porque as flechas do Todo-Poderoso estão em mim, cujo veneno meu espírito bebe; e temores de Deus me atacam.

5 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?

Por acaso o asno selvagem zurra junto à erva, ou o boi berra junto a seu pasto?

6 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?

Por acaso se come o insípido sem sal? Ou há gosto na clara do ovo?

7 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.

Minha alma se recusa tocar [essas coisas], que são para mim como comida detestável.

8 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!

Ah se meu pedido fosse realizado, e se Deus [me] desse o que espero!

9 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!

Que Deus me destruísse; ele soltasse sua mão, e acabasse comigo!

10 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.

Isto ainda seria meu consolo, um alívio em meio ao tormento que não [me] poupa; pois eu não tenho escondido as palavras do Santo.

11 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?

Qual é minha força para que eu espere? E qual meu fim, para que eu prolongue minha vida?

12 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?

É, por acaso, a minha força a força de pedras? Minha carne é de bronze?

13 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.

Tenho eu como ajudar a mim mesmo, se todo auxílio me foi tirado?

14 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,

Ao aflito, seus amigos deviam ser misericordiosos, mesmo se ele tivesse abandonado o temor ao Todo-Poderoso.

15 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,

Meus irmãos foram traiçoeiros comigo, como ribeiro, como correntes de águas que transbordam,

16 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,

Que estão escurecidas pelo gelo, e nelas se esconde a neve;

17 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.

Que no tempo do calor se secam e, ao se aquecerem, desaparecem de seu lugar;

18 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.

Os cursos de seus caminhos se desviam; vão se minguando, e perecem.

19 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;

As caravanas de Temã as veem; os viajantes de Sabá esperam por elas.

20 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.

Foram envergonhados por aquilo em que confiavam; e ao chegarem ali, ficaram desapontados.

21 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.

Agora, vós vos tornastes semelhantes a elas; pois vistes o terror, e temestes.

22 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,

Por acaso eu disse: Trazei-me [algo]? Ou: Dai presente a mim de vossa riqueza?

23 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?

Ou: Livrai-me da mão do opressor? Ou: Resgatai-me das mãos dos violentos?

24 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.

Ensinai-me, e eu [me] calarei; e fazei-me entender em que errei.

25 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?

Como são fortes as palavras de boa razão! Mas o que vossa repreensão reprova?

26 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?

Pretendeis repreender palavras, sendo que os argumentos do desesperado são como o vento?

27 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!

De fato vós lançaríeis [sortes] sobre o órfão, e venderíeis vosso amigo.

28 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.

Agora, pois, disponde-vos a olhar para mim; e [vede] se eu minto diante de vós.

29 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!

Mudai de opinião, pois, e não haja perversidade; mudai de opinião, pois minha justiça continua.

30 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?

Há perversidade em minha língua? Não poderia meu paladar discernir as coisas más?