Job 39
1 Kan du sätta tiden, när stengetterna skola kidla på bergen? Eller hafver du märkt, när hindarna gå hafvande?
Knowest thou the time when the wild goats of the rock bring forth? dost thou mark the calving of the hinds?
2 Hafver du räknat deras månader, när de fulle varda; eller vetst du tiden, när de skola föda?
Dost thou number the months that they fulfil? and knowest thou the time when they bring forth?
3 De böja sig, när de föda, och rifva sig, och låta ut sina ungar.
They bow themselves, they give birth to their young ones, they cast out their pains;
4 Deras ungar varda fete, och växa ute; de gå ut, och komma intet till dem igen.
Their young ones become strong, they grow up in the open field, they go forth, and return not unto them.
5 Ho hafver låtit vildåsnan så fri gå? Ho hafver vildåsnans band upplöst;
Who hath sent out the wild ass free? and who hath loosed the bands of the onager,
6 Hvilkom jag markena till hus gifvit hafver, och öknena till boning?
Whose house I made the wilderness, and the salt plain his dwellings?
7 Han gör lek af stadsbullret; plågarenas trug hörer han intet.
He laugheth at the tumult of the city, and heareth not the shouts of the driver;
8 Han ser efter bergen, der hans bet är, och söker hvar grönt är.
The range of the mountains is his pasture, and he searcheth after every green thing.
9 Menar du, att enhörningen skall tjena dig, och skall blifva vid dina krubbo?
Will the buffalo be willing to serve thee, or will he lodge by thy crib?
10 Kan du binda honom oket uppå i dina fårar, så att han efter dig plog drager i dalomen?
Canst thou bind the buffalo with his cord in the furrow? or will he harrow the valleys after thee?
11 Kan du förlåta dig på honom, deraf att han mycket förmår, och låta honom för dig arbeta?
Wilt thou put confidence in him, because his strength is great? and wilt thou leave thy labour to him?
12 Kan du betro honom, att han drager dig dina säd hem igen, och församlar henne i dina lado?
Wilt thou trust him to bring home thy seed, and gather it into thy threshing-floor?
13 Påfoglens vingar äro skönare än storkens, eller strutsfoglens vingar;
The wing of the ostrich beats joyously — But is it the stork's pinion and plumage?
14 Som sin ägg lägger i jordena, och låter heta jordena utkläcka dem.
For she leaveth her eggs to the earth, and warmeth them in the dust,
15 Han förgäter, att de måga varda trampade, och något vilddjur sönderslår dem.
And forgetteth that the foot may crush them, or that the beast of the field may trample them.
16 Han är så hård emot sina ungar, likasom de icke voro hans; han aktar icke, att han arbetar fåfängt;
She is hardened against her young ones, as though they were not hers; her labour is in vain, without her concern.
17 Ty Gud hafver förtagit honom visdom, och hafver intet förstånd gifvit honom.
For God hath deprived her of wisdom, and hath not furnished her with understanding.
18 På den tiden han reser sig, upphöjer han sig, och bespottar både häst och man.
What time she lasheth herself on high, she scorneth the horse and his rider.
19 Kan du gifva hästenom kraft; eller kan du pryda hans hals med hans gnäggande?
Hast thou given strength to the horse? hast thou clothed his neck with the quivering mane?
20 Kan du förfara honom såsom gräshoppor? Hvad förfärligit är, det är hans nos pris.
Dost thou make him to leap as a locust? His majestic snorting is terrible.
21 Han rifver jordena, och är frimodig i sin starkhet; och drager ut emot den väpnada.
He paweth in the valley, and rejoiceth in [his] strength; he goeth forth to meet the armed host.
22 Han bespottar räddhågan, och förfäras intet; och flyr icke för svärd;
He laugheth at fear, and is not affrighted; neither turneth he back from before the sword.
23 Det ännu kogret emot honom skallrade, och glimmade både glafven och sköld.
The quiver rattleth upon him, the glittering spear and the javelin.
24 Han skälfver och rasar, och trampar jordena; och tror intet, att trummeten lyder.
He swalloweth the ground with fierceness and rage, and cannot contain himself at the sound of the trumpet:
25 När trummeten fast klingar, säger han huj; och känner lukten af stridene lång väg, Förstarnas rop och fröjd.
At the noise of the trumpets he saith, Aha! and he smelleth the battle afar off, the thunder of the captains, and the shouting.
26 Flyger höken genom ditt förstånd, och utbreder sina vingar söderut?
Doth the hawk fly by thine intelligence, [and] stretch his wings toward the south?
27 Flyger örnen så högt af din befallning, att han gör sitt näste i höjdene?
Doth the eagle mount up at thy command, and make his nest on high?
28 I bergklippon bor han, och blifver i bergskrefvom, och i fast rum.
He inhabiteth the rock and maketh his dwelling on the point of the cliff, and the fastness:
29 Dädan af skådar han efter mat, och hans ögon se långt bort.
From thence he spieth out the prey, his eyes look into the distance;
30 Hans ungar supa blod, och hvar en åtel är, der är han.
And his young ones suck up blood; and where the slain are, there is he.
