Job 30
1 Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;
But now they that are younger than I have me in derision, whose fathers I would have disdained to set with the dogs of my flock.
2 Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;
Yea, whereto [should] the strength of their hands [profit] me, [men] in whom vigour hath perished?
3 De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;
Withered up through want and hunger, they flee into waste places long since desolate and desert:
4 De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;
They gather the salt-wort among the bushes, and the roots of the broom for their food.
5 Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.
They are driven forth from among [men] — they cry after them as after a thief —
6 Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;
To dwell in gloomy gorges, in caves of the earth and the rocks:
7 Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;
They bray among the bushes; under the brambles they are gathered together:
8 De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.
Sons of fools, and sons of nameless sires, they are driven out of the land.
9 Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.
And now I am their song, yea, I am their byword.
10 De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.
They abhor me, they stand aloof from me, yea, they spare not to spit in my face.
11 Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.
For he hath loosed my cord and afflicted me; so they cast off the bridle before me.
12 På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.
At [my] right hand rise the young brood; they push away my feet, and raise up against me their pernicious ways;
13 De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.
They mar my path, they set forward my calamity, without any to help them;
14 De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;
They come in as through a wide breach: amid the confusion they roll themselves onward.
15 Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.
Terrors are turned against me; they pursue mine honour as the wind; and my welfare is passed away like a cloud.
16 Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.
And now my soul is poured out in me; days of affliction have taken hold upon me.
17 Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.
The night pierceth through my bones [and detacheth them] from me, and my gnawing pains take no rest:
18 Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.
By their great force they have become my raiment; they bind me about as the collar of my coat.
19 Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.
He hath cast me into the mire, and I have become like dust and ashes.
20 Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.
I cry unto thee, and thou answerest me not; I stand up, and thou lookest at me.
21 Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.
Thou art changed to a cruel one to me; with the strength of thy hand thou pursuest me.
22 Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;
Thou liftest me up to the wind; thou causest me to be borne away, and dissolvest my substance.
23 Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.
For I know that thou wilt bring me to death, and into the house of assemblage for all living.
24 Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.
Indeed, no prayer [availeth] when he stretcheth out [his] hand: though they cry when he destroyeth.
25 Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.
Did not I weep for him whose days were hard? was not my soul grieved for the needy?
26 Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.
For I expected good, and there came evil; and I waited for light, but there came darkness.
27 Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.
My bowels well up, and rest not; days of affliction have confronted me.
28 Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.
I go about blackened, but not by the sun; I stand up, I cry in the congregation.
29 Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.
I am become a brother to jackals, and a companion of ostriches.
30 Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.
My skin is become black [and falleth] off me, and my bones are parched with heat.
31 Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.
My harp also is [turned] to mourning, and my pipe into the voice of weepers.
