Job 16

1 Job svarade, och sade:

Then Job answered and said:

2 Jag hafver sådana ofta hört; I ären alle arme hugsvalare.

I have heard many such things; sorry comforters are ye all.

3 När vilja dock dessa lösa ord hafva en ända? Eller hvad fattas dig, att du så svarar?

Shall windy words have an end? Or what provoketh thee that thou answerest?

4 Jag kunde ock väl tala såsom I; jag ville att edor själ vore i mine själs stad; jag ville ock finna ord emot eder, och så rista mitt hufvud öfver eder.

I also could speak as ye do; if your soul were in my soul's stead, I could join words together against you, and shake my head at you.

5 Jag ville styrka eder med munnen, och tala af sinnet med mina läppar.

I would strengthen you with my mouth, and the moving of my lips would assuage your grief.

6 Men om jag än talar, så skonar min svede mig dock intet; låter jag ock blifvat, så går han dock intet ifrå mig.

Though I speak, my pain is not assuaged; and though I forbear, what am I eased?

7 Men nu gör han mig vedermödo, och förstörer all min ledamot.

But now He hath made me weary; Thou hast made desolate all my company.

8 Han hafver mig gjort skrynkotan, och vittnar emot mig; och min motståndare hafver sig upp emot mig, och svarar emot mig.

And Thou hast shrivelled me up, which is a witness against me; and my leanness riseth up against me, it testifieth to my face.

9 Hans vrede sliter mig, och den som är mig vred, biter samman tänderna öfver mig; min motståndare ser hvasst med sin ögon på mig.

He hath torn me in His wrath, and hated me; He hath gnashed upon me with His teeth; mine adversary sharpeneth his eyes upon me.

10 De gapa med sin mun emot mig, och hafva hånliga slagit mig vid mitt kindben; de hafva tillhopa släckt sin harm på mig.

They have gaped upon me with their mouth; they have smitten me upon the cheek scornfully; they gather themselves together against me.

11 Gud hafver öfvergifvit mig dem orättfärdiga, och låtit mig komma i de ogudaktigas händer.

God delivereth me to the ungodly, and casteth me into the hands of the wicked.

12 Jag var rik, men han hafver mig gjort till intet; han hafver tagit mig vid halsen, och sönderslitit mig, och uppsatt mig sig till ett mål.

I was at ease, and He broke me asunder; yea, He hath taken me by the neck, and dashed me to pieces; He hath also set me up for His mark.

13 Han hafver kringhvärft mig med sina skyttor; han hafver sargat mina njurar, och intet skonat; han hafver utgjutit min galla på jordena.

His archers compass me round about, He cleaveth my reins asunder, and doth not spare; He poureth out my gall upon the ground.

14 Han hafver gjort mig ett sår öfver det andra; han hafver öfverfallit mig såsom en kämpe.

He breaketh me with breach upon breach; He runneth upon me like a giant.

15 Jag hafver sömmat en säck på mina hud, och hafver lagt mitt horn i mull.

I have sewed sackcloth upon my skin, and have laid my horn in the dust.

16 Mitt ansigte är svullet af gråt, och min ögonlock äro vorden mörk;

My face is reddened with weeping, and on my eyelids is the shadow of death;

17 Ändock att ingen orättfärdighet är i mine hand, och min bön är ren.

Although there is no violence in my hands, and my prayer is pure.

18 Ack jord! öfvertäck icke mitt blod, och mitt rop hafve intet rum.

O earth, cover not thou my blood, and let my cry have no resting-place.

19 Och si nu, mitt vittne är i himmelen, och den mig känner är i höjdene.

Even now, behold, my Witness is in heaven, and He that testifieth of me is on high.

20 Mine vänner äro mine begabbare; mitt öga fäller tårar till Gud.

Mine inward thoughts are my intercessors, mine eye poureth out tears unto God;

21 Om en man kunde gå till rätta med Gud, såsom menniskors barn med sin nästa.

That He would set aright a man contending with God, as a son of man setteth aright his neighbour!

22 Men de förelagda år äro komne; och jag går den vägen bort, den jag aldrig igen kommer.

For the years that are few are coming on, and I shall go the way whence I shall not return.