Job 10

1 Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;

My soul is weary of my life: I will give free course to my complaint; I will speak in the bitterness of my soul.

2 Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.

I will say unto God, Do not condemn me; shew me wherefore thou strivest with me.

3 Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?

Doth it please thee to oppress, that thou shouldest despise the work of thy hands, and shine upon the counsel of the wicked?

4 Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?

Hast thou eyes of flesh? or seest thou as man seeth?

5 Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;

Are thy days as the days of a mortal? are thy years as a man's days,

6 Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;

That thou searchest after mine iniquity, and inquirest into my sin;

7 Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?

Since thou knowest that I am not wicked, and that there is none that delivereth out of thy hand?

8 Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.

Thy hands have bound me together and made me as one, round about; yet dost thou swallow me up!

9 Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.

Remember, I beseech thee, that thou hast made me as clay, and wilt bring me into dust again.

10 Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?

Hast thou not poured me out as milk, and curdled me like cheese?

11 Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.

Thou hast clothed me with skin and flesh, and knit me together with bones and sinews;

12 Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.

Thou hast granted me life and favour, and thy care hath preserved my spirit;

13 Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.

And these things didst thou hide in thy heart; I know that this was with thee.

14 Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.

If I sinned, thou wouldest mark me, and thou wouldest not acquit me of mine iniquity.

15 Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;

If I were wicked, woe unto me! and righteous, I will not lift up my head, being [so] full of shame, and beholding mine affliction; —

16 Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.

And it increaseth: thou huntest me as a fierce lion; and ever again thou shewest thy marvellous power upon me.

17 Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.

Thou renewest thy witnesses before me and increasest thy displeasure against me; successions [of evil] and a time of toil are with me.

18 Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;

And wherefore didst thou bring me forth out of the womb? I had expired, and no eye had seen me.

19 Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.

I should be as though I had not been; I should have been carried from the womb to the grave.

20 Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;

Are not my days few? cease then and let me alone, that I may revive a little,

21 Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?

Before I go, and never to return, — to the land of darkness and the shadow of death;

22 Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.

A land of gloom, as darkness itself; of the shadow of death, without any order, where the light is as thick darkness.