1 Mosebok 44

1 Och Joseph befallde honom, som var öfver hans hus, och sade: Fyll dessa männernas säckar med spisning, så mycket de kunna föra, och lägg hvarjom sina penningar ofvan i hans säck:

Then Joseph instructed his steward: “Fill the men’s sacks with as much food as they can carry, and put each one’s silver in the mouth of his sack.

2 Och mina silfskål ofvan i dens yngstas säck med penningarna för sädena. Han gjorde, som Joseph honom sade.

Put my cup, the silver one, in the mouth of the youngest one’s sack, along with the silver for his grain.” So the steward did as Joseph had instructed.

3 Om morgonen, då ljust vardt, läto de männerna fara med sina åsnar.

At daybreak, the men were sent on their way with their donkeys.

4 Då de nu voro ut af stadenom, och icke långt komne, sade Joseph till honom, som var öfver hans hus: Up och far efter männerna, och när du får dem, så säg till dem: Hvi hafven I lönt godt med ondo?

They had not gone far from the city when Joseph told his steward, “Pursue the men at once, and when you overtake them, ask, ‘Why have you repaid good with evil?

5 Är icke det der min herre dricker utaf, och der han spår med? I hafven illa gjort.

Is this not the cup my master drinks from and uses for divination? What you have done is wicked!’”

6 Och som han beslog dem, sade han sådan ord till dem.

When the steward overtook them, he relayed these words to them.

7 De svarade honom: Hvi talar min herre sådana ord? Bort det, att dine tjenare skulle så göra.

“Why does my lord say these things?” they asked. “Your servants could not possibly do such a thing.

8 Si, penningarna, som vi funnom ofvan uti våra säckar, hafvom vi fört till dig igen af Canaans lande: Och hvi skulle vi då hafva stulit silfver eller guld af dins herras huse?

We even brought back to you from the land of Canaan the silver we found in the mouths of our sacks. Why would we steal silver or gold from your master’s house?

9 När hvilken det varder funnit ibland dina tjenare, han må dö: Dertill vilje vi ock vara mins herras trälar.

If any of your servants is found to have it, he must die, and the rest will become slaves of my lord.”

10 Han sade: Ja, vare som I hafven sagt: När hvilkom det finnes, han vare min träl: men I skolen vara löse.

“As you say,” replied the steward. “But only the one who is found with the cup will be my slave, and the rest of you shall be free of blame.”

11 Och då de hastade sig, och lade hvar sin säck af ned på jordena, och hvar lät upp sin säck.

So each one quickly lowered his sack to the ground and opened it.

12 Och han sökte, och begynte på den första, in till den yngsta; då fans skålen i BenJamins säck.

The steward searched, beginning with the oldest and ending with the youngest—and the cup was found in Benjamin’s sack.

13 Då refvo de sin kläder, och ladde hvar uppå sin åsna, och foro åter in i staden.

Then they all tore their clothes, loaded their donkeys, and returned to the city.

14 Och Juda gick med sina bröder in i Josephs hus; ty han var ändå der, och de föllo ned på jordena för honom.

When Judah and his brothers arrived at Joseph’s house, he was still there, and they fell to the ground before him.

15 Joseph sade till dem: Hvi torden I det göra? Veten I icke, att en sådana man, som jag är, kunde spå till?

“What is this deed you have done?” Joseph declared. “Do you not know that a man like me can surely divine the truth?”

16 Juda sade: Hvad skole vi säga minom herra, eller huru skole vi bära före? Gud hafver funnit dina tjenares missgerningar: Si, vi och den, som skålen är funnen när, äre min herras trälar.

“What can we say to my lord?” Judah replied. “How can we plead? How can we justify ourselves? God has exposed the iniquity of your servants. We are now my lord’s slaves—both we and the one who was found with the cup.”

17 Men han sade: Bort det, att jag skulle så göra. Den mannen, som skålen är funnen när, han skall vara min träl: Men I farer med frid upp till edar fader.

But Joseph replied, “Far be it from me to do this. The man who was found with the cup will be my slave. The rest of you may return to your father in peace.”

18 Då gick Juda till honom, och sade: Min herre, låt din tjenare tala ett ord i dina öron, min herre, och din vrede harmes icke öfver din tjenare; ty du äst såsom Pharao.

Then Judah approached Joseph and said, “Sir, please let your servant speak personally to my lord. Do not be angry with your servant, for you are equal to Pharaoh himself.

19 Min herre frågade sina tjenare, och sade: Hafven I ock någon fader, eller broder?

My lord asked his servants, ‘Do you have a father or a brother?’

20 Då svarade vi: Vi hafve en fader, och han är gammal, och en ung dräng föddan i hans ålderdom, och hans broder är död, och han är allena blifven igen af sine moder, och hans fader hafver honom kär.

And we answered, ‘We have an elderly father and a younger brother, the child of his old age. The boy’s brother is dead. He is the only one of his mother’s sons left, and his father loves him.’

21 Då sade du till dina tjenare: Hafver honom hit ned till mig, och jag vill göra honom godt.

Then you told your servants, ‘Bring him down to me so that I can see him for myself.’

22 Men vi svarade minom herra: Pilten kan icke komma ifrå sinom fader; hvar han komme honom ifrå, dödde han.

So we said to my lord, ‘The boy cannot leave his father. If he were to leave, his father would die.’

23 Då sade du till dina tjenare: Hvar edar yngste broder icke kommer här med eder, skolen I icke mera komma för min ögon.

But you said to your servants, ‘Unless your younger brother comes down with you, you will not see my face again.’

24 Då forom vi upp till din tjenare, min fader, och sadom honom mins herras tal.

Now when we returned to your servant my father, we relayed your words to him.

25 Då sade vår fader: Farer åter bort, och köper oss någon spisning.

Then our father said, ‘Go back and buy us some food.’

26 Men vi sade: Vi kunne icke fara der ned, med mindre vår yngste broder är med oss, så vilje vi fara derned; ty vi kunne icke komma för dens mansens ögon, hvar vår yngste broder icke är med oss.

But we answered, ‘We cannot go down there unless our younger brother goes with us. So if our younger brother is not with us, we cannot see the man.’

27 Då sade din tjenare, min fader, till oss: I veten, att min hustru hafver födt mig två:

And your servant my father said to us, ‘You know that my wife bore me two sons.

28 Den ene gick bort ifrån mig, och det sades, att han skulle vara ihjälrifven; och jag hafver ej sett honom allt härtill.

When one of them was gone, I said: “Surely he has been torn to pieces.” And I have not seen him since.

29 Skolen I ock taga denna ifrå mig, och honom vederfars något ondt, så varden I drifvande min grå hår med sorg ned i grafvena. (Sheol h7585)

Now if you also take this one from me and harm comes to him, you will bring my gray hair down to Sheol in sorrow.’ (Sheol h7585)

30 Om jag nu komme hem till din tjenare, min fader, och pilten vore icke med oss, efter hans själ hänger intill desses själ;

So if the boy is not with us when I return to your servant, and if my father, whose life is wrapped up in the boy’s life,

31 Så sker det, då han ser, att pilten icke är tillstädes, att han dör: Så vorde vi dine tjenare, dins tjenares, vårs faders grå hår förande med jämmer ned i grafvena. (Sheol h7585)

sees that the boy is not with us, he will die. Then your servants will have brought the gray hair of your servant our father down to Sheol in sorrow. (Sheol h7585)

32 Ty jag, din tjenare, hafver varit minom fader god för pilten, och sagt: Hafver jag icke honom till dig igen, så vill jag hafva skuld i alla mina lifsdagar.

Indeed, your servant guaranteed the boy’s safety to my father, saying, ‘If I do not return him to you, I will bear the guilt before you, my father, all my life.’

33 Derföre, låt din tjenare blifva här qvar minom herra för en träl i piltens stad; och låt pilten fara upp med sina bröder.

Now please let your servant stay here as my lord’s slave in place of the boy. Let him return with his brothers.

34 Förty, huru skulle jag fara upp till min fader, när pilten är icke med mig? Jag finge se den jämmer, som min fader uppå komme.

For how can I go back to my father without the boy? I could not bear to see the misery that would overwhelm him.”