ヨブ 記 7
1 地上の人には、激しい労務があるではないか。またその日は雇人の日のようではないか。
En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.
2 奴隷が夕暮を慕うように、雇人がその賃銀を望むように、
Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.
3 わたしは、むなしい月を持たせられ、悩みの夜を与えられる。
Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.
4 わたしは寝るときに言う、『いつ起きるだろうか』と。しかし夜は長く、暁までころびまわる。
Så snart jag har lagt mig, är min fråga: "När skall jag då få stå upp?" Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.
5 わたしの肉はうじと土くれとをまとい、わたしの皮は固まっては、またくずれる。
Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.
6 わたしの日は機のひよりも速く、望みをもたずに消え去る。
Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.
7 記憶せよ、わたしの命は息にすぎないことを。わたしの目は再び幸を見ることがない。
Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.
8 わたしを見る者の目は、かさねてわたしを見ることがなく、あなたがわたしに目を向けられても、わたしはいない。
Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.
Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)
10 彼は再びその家に帰らず、彼の所も、もはや彼を認めない。
Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.
11 それゆえ、わたしはわが口をおさえず、わたしの霊のもだえによって語り、わたしの魂の苦しさによって嘆く。
Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.
12 わたしは海であるのか、龍であるのか、あなたはわたしの上に見張りを置かれる。
Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?
13 『わたしの床はわたしを慰め、わたしの寝床はわが嘆きを軽くする』とわたしが言うとき、
När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,
14 あなたは夢をもってわたしを驚かし、幻をもってわたしを恐れさせられる。
då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.
15 それゆえ、わたしは息の止まることを願い、わが骨よりもむしろ死を選ぶ。
Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!
16 わたしは命をいとう。わたしは長く生きることを望まない。わたしに構わないでください。わたしの日は息にすぎないのだから。
Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.
17 人は何者なので、あなたはこれを大きなものとし、これにみ心をとめ、
Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,
18 朝ごとに、これを尋ね、絶え間なく、これを試みられるのか。
synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?
19 いつまで、あなたはわたしに目を離さず、つばをのむまも、わたしを捨てておかれないのか。
Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?
20 人を監視される者よ、わたしが罪を犯したとて、あなたに何をなしえようか。なにゆえ、わたしをあなたの的とし、わたしをあなたの重荷とされるのか。
Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?
21 なにゆえ、わたしのとがをゆるさず、わたしの不義を除かれないのか。わたしはいま土の中に横たわる。あなたがわたしを尋ねられても、わたしはいないでしょう」。
Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.
