< Job 39 >

1 Kent gij de tijd, waarop de gemzen springen, Neemt gij het jongen der hinden waar;
Kan du sätta tiden, när stengetterna skola kidla på bergen? Eller hafver du märkt, när hindarna gå hafvande?
2 Telt gij de maanden van haar dracht, Bepaalt gij de dag, dat zij werpen?
Hafver du räknat deras månader, när de fulle varda; eller vetst du tiden, när de skola föda?
3 Ze krommen zich, drijven haar jongen uit, En haar weeën zijn heen;
De böja sig, när de föda, och rifva sig, och låta ut sina ungar.
4 Haar jongen worden sterk, groeien op in de steppe, Lopen weg, en keren niet tot haar terug!
Deras ungar varda fete, och växa ute; de gå ut, och komma intet till dem igen.
5 Wie heeft den woudezel in vrijheid gelaten, Wie dien wilde de boeien geslaakt,
Ho hafver låtit vildåsnan så fri gå? Ho hafver vildåsnans band upplöst;
6 Hem, wien Ik de woestijn tot woning gaf, De zilte steppe tot verblijf;
Hvilkom jag markena till hus gifvit hafver, och öknena till boning?
7 Die spot met het lawaai van de stad, Die zich niet stoort aan het razen der drijvers;
Han gör lek af stadsbullret; plågarenas trug hörer han intet.
8 Die de bergen als zijn weide doorsnuffelt, En naar al wat groen is, neust.
Han ser efter bergen, der hans bet är, och söker hvar grönt är.
9 Wil de woudos ù dienen, Aan ùw krib overnachten;
Menar du, att enhörningen skall tjena dig, och skall blifva vid dina krubbo?
10 Slaat gij een touw om zijn nek, Egt hij de voren achter ú?
Kan du binda honom oket uppå i dina fårar, så att han efter dig plog drager i dalomen?
11 Vertrouwt ge op hem om zijn geweldige kracht, Laat ge aan hem uw arbeid over;
Kan du förlåta dig på honom, deraf att han mycket förmår, och låta honom för dig arbeta?
12 Rekent ge op hem, om uw oogst te gaan halen, En uw graan op uw dorsvloer te brengen?
Kan du betro honom, att han drager dig dina säd hem igen, och församlar henne i dina lado?
13 Vrolijk klapwiekt de struis, De moeder van kostbare veren en pennen,
Påfoglens vingar äro skönare än storkens, eller strutsfoglens vingar;
14 Maar die haar eieren stopt in de grond, En ze uitbroeien laat op het zand.
Som sin ägg lägger i jordena, och låter heta jordena utkläcka dem.
15 Ze vergeet, dat een voet ze vertrappen kan, Dat de wilde beesten ze kunnen verpletteren;
Han förgäter, att de måga varda trampade, och något vilddjur sönderslår dem.
16 Ze is hard voor haar jongen, alsof het de hare niet zijn, Het deert haar niet, al is haar moeite vergeefs:
Han är så hård emot sina ungar, likasom de icke voro hans; han aktar icke, att han arbetar fåfängt;
17 Want God heeft haar de wijsheid onthouden, Geen verstand haar geschonken.
Ty Gud hafver förtagit honom visdom, och hafver intet förstånd gifvit honom.
18 Toch rent ze weg, zodra de boogschutters komen, En spot met het paard en zijn ruiter!
På den tiden han reser sig, upphöjer han sig, och bespottar både häst och man.
19 Geeft gij het paard zijn heldenmoed, Hebt gij zijn nek met kracht bekleed;
Kan du gifva hästenom kraft; eller kan du pryda hans hals med hans gnäggande?
20 Laat gij als een sprinkhaan het springen, Laat gij het hinniken, geweldig en fier?
Kan du förfara honom såsom gräshoppor? Hvad förfärligit är, det är hans nos pris.
21 Het draaft door het dal, het juicht in zijn kracht, En stormt op de wapenen aan;
Han rifver jordena, och är frimodig i sin starkhet; och drager ut emot den väpnada.
22 Het spot met angst, wordt nimmer vervaard, En deinst niet terug voor het zwaard.
Han bespottar räddhågan, och förfäras intet; och flyr icke för svärd;
23 Boven op zijn rug rammelt de koker met pijlen, Bliksemt de lans en de speer;
Det ännu kogret emot honom skallrade, och glimmade både glafven och sköld.
24 Ongeduldig, onstuimig verslindt het de bodem, Niet meer te temmen, als de bazuinen weerschallen.
Han skälfver och rasar, och trampar jordena; och tror intet, att trummeten lyder.
25 Bij iedere trompetstoot roept het: Hoera! Van verre reeds snuift het de strijd, De donderende stem van de leiders, Het schreeuwen der krijgers!
När trummeten fast klingar, säger han huj; och känner lukten af stridene lång väg, Förstarnas rop och fröjd.
26 Stijgt de sperwer op door uw beleid, En slaat hij zijn vleugels uit naar het zuiden?
Flyger höken genom ditt förstånd, och utbreder sina vingar söderut?
27 Neemt op uw bevel de gier zijn vlucht, En bouwt hij zijn nest in de hoogte?
Flyger örnen så högt af din befallning, att han gör sitt näste i höjdene?
28 Hij woont en nestelt op rotsen, Op steile en ontoegankelijke klippen;
I bergklippon bor han, och blifver i bergskrefvom, och i fast rum.
29 Van daar beloert hij zijn prooi, Uit de verte spieden zijn ogen.
Dädan af skådar han efter mat, och hans ögon se långt bort.
30 Zijn jongen slurpen bloed, Waar lijken liggen, hij is er terstond!
Hans ungar supa blod, och hvar en åtel är, der är han.

< Job 39 >