Hiob 19
1 Na Hiob buae se,
Job svarade, och sade:
2 “Mobɛhyɛ me ɔyaw na mode nsɛm abubu me akosi da bɛn?
Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom?
3 Mpɛn du ni a moasopa me; mo ani nwu sɛ motow hyɛ me so.
I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig.
4 Sɛ ɛyɛ nokware sɛ mafom ɔkwan a, me mfomso yɛ me nko ara asɛm.
Far jag vill, så far jag mig vill.
5 Sɛ ampa sɛ mobɛma mo ho so asen me na mode mʼanimguase ayɛ adanse atia me a,
Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek.
6 ɛno de munhu sɛ Onyankopɔn ayɛ me bɔne na ɔde ne tan atwa me ho ahyia.
Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn.
7 “Ɛwɔ mu, misu se, ‘Wɔafom me’ de, nanso obiara mmua me; meteɛ mu pɛ mmoa, nanso atɛntrenee biara nni hɔ.
Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt.
8 Wasiw me kwan enti mintumi nsen; ɔde sum aduru mʼakwan so.
Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig.
9 Wayi mʼanuonyam afi me so na watu mʼahenkyɛw afi me ti so.
Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud.
10 Wasɛe me akwannuasa nyinaa so de awie me; watu mʼanidaso ase te sɛ dua.
Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.
11 Nʼabufuw huru tia me; na wakan me afra nʼatamfo mu.
Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda.
12 Nʼakofo ba anibere so; wosisi mpie de tia me na wotwa me ntamadan ho hyia.
Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo.
13 “Wayi me nuabarimanom afi me ho; na mʼamanifo atwe wɔn ho koraa.
Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne.
14 Mʼabusuafo kɔ; na me nnamfonom werɛ afi me.
Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig.
15 Mʼahɔho ne me mmaawa bu me sɛ ɔhɔho; mete sɛ ɔnanani ma wɔn.
Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon.
16 Mefrɛ me somfo, na ommua; mpo, metew mʼano srɛ no.
Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun.
17 Me home bɔn me yere; me ho afono mʼankasa nuabarimanom.
Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn.
18 Mpo, mmarimaa nkumaa bu me animtiaa; sɛ mipue a wodi me ho fɛw.
Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig.
19 Me nnamfo ankasa nyinaa kyi me; mʼadɔfo asɔre atia me.
Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig.
20 Maka were ne nnompe, nea mede aguan nkutoo ne me se akyi nam.
Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder.
21 “Munhu me mmɔbɔ, me nnamfonom, munhu mmɔbɔ, na Onyankopɔn nsa abɔ me.
Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig.
22 Adɛn nti na motaa me sɛnea Onyankopɔn yɛ no? Na mommfa me honam yi saa ara?
Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda?
23 “Ao, sɛ anka wɔde me nsɛm bɛhyɛ nhoma mu, anka wɔbɛkyerɛw wɔ nhoma mmobɔwee so,
Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda;
24 anka wɔde dade pɛe bɛkyerɛw wɔ sumpii so, anaa wobekuruakyerɛw wɔ ɔbotan so afebɔɔ!
Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten:
25 Minim sɛ me dimafo te ase, na awiei no ɔbɛsɔre agyina asase so.
Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene;
26 Na wɔasɛe me were awie no, mefi me were mu ahu Onyankopɔn.
Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud.
27 Me ara mehu no mede mʼani, na ɛnyɛ obi foforo ani, behu no. Sɛnea me koma ho pere wɔ me mu!
Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte;
28 “Sɛ moka se, ‘Yɛbɛteetee no, efisɛ ɔhaw no fi ɔno ara a,’
Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom?
29 ɛsɛ sɛ mo ankasa musuro afoa no na abufuw nam afoa so de asotwe bɛba, na mubehu sɛ atemmu wɔ hɔ.”
Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.
