Tangilāulau 5
1 ʻE Sihova, ke ke manatu ki he meʻa kuo hoko kiate kimautolu: tokanga pea ke ʻafio ki homau taukae.
Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.
2 Kuo liliu homau tofiʻa ki he kau muli, ʻa homau ngaahi fale ki he ʻāuhē.
Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.
3 Ko e kau faʻē mate mo tamai mate ʻakimautolu, ko ʻemau ngaahi faʻē kuo hangē kuo mate ʻa honau ngaahi husepāniti.
Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.
4 Kuo mau inu vai ʻi he totongi paʻanga, ko ʻemau fefie ʻoku fakatau kiate kimautolu.
Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.
5 ʻOku māʻulalo ʻa homau kia ki he fakatanga: ʻoku mau ngāue pea ʻoku ʻikai ha mālōlō.
Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.
6 Kuo mau fekuku nima mo e kau ʻIsipite, pea mo e kau ʻAsilia, ke mau mākona ʻi he mā.
Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.
7 Naʻe fai angahala ʻa ʻemau ngaahi tamai, pea ʻoku ʻikai, pea kuo mau fua ʻenau ngaahi hia.
Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.
8 Kuo pule ʻae kau tamaioʻeiki kiate kimautolu, ʻoku ʻikai ha niʻihi ʻoku fakahaofi ʻakimautolu mei honau nima.
Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.
9 Naʻa mau maʻu meʻakai ʻi he tuʻutāmaki ʻo ʻemau moʻui, koeʻuhi ko e heletā ʻi he toafa.
Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.
10 Naʻe ʻuliʻuli ʻa homau kili ʻo hangē ko e ngotoʻumu, ko e meʻa ʻi he honge fakamanavahē.
Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.
11 Naʻa nau tohotoho ʻae kau fefine ʻi Saione, ʻae kau tāupoʻou ʻi he ngaahi kolo ʻo Siuta.
De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.
12 ʻOku tautau ʻae ngaahi houʻeiki mei honau nima, naʻe ʻikai ke fakaʻapaʻapaʻi ʻae mata ʻoe kau mātuʻa.
Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.
13 Naʻa nau ʻave ʻae kau talavou ke momosi, pea naʻe tō hifo ʻae tamaiki ʻi he lalo ʻakau.
Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.
14 Kuo ʻosi ʻae kau mātuʻa mei he matapā, ʻae kau talavou mei he fasi hiva.
De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.
15 Kuo ʻosi ʻae fiefia ʻa homau loto; kuo liliu ʻa ʻemau meʻe ko e mamahi.
Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.
16 Kuo tō ʻae tatā fakatuʻi mei homau ʻulu. ʻOiauē ʻakimautolu! He kuo mau fai angahala.
Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!
17 Koeʻuhi ko e meʻa ni ʻoku vaivai homau loto; koeʻuhi ko e ngaahi meʻa ni ʻoku nenefu homau mata.
Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;
18 Koeʻuhi ko e moʻunga ʻo Saione, ʻaia ʻoku lala pē, ʻoku ʻaʻeva ai ʻae fanga fokisi.
För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.
19 ʻE Sihova, ʻoku ke ʻafioʻi ʻo taʻengata, ko ho ʻafioʻanga ʻoku mei he toʻutangata ki he toʻutangata.
Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;
20 Ko e hā ʻoku ke fakangaloʻi ʻakimautolu ʻo taʻengata, pea mahuʻi meiate kimautolu ʻo fuoloa?
Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?
21 Fakatafokiʻi ʻakimautolu kiate koe, ʻE Sihova, pea te mau liliu moʻoni; fakafoʻou homau ngaahi ʻaho ʻo hangē ko ia ʻi muʻa.
Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.
22 Ka kuo ke mātuʻaki liʻaki ʻakimautolu; ʻoku ke houhau ʻaupito kiate kimautolu.
Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.
