Psaltaren 95

1 Kommen, låtom oss höja glädjerop till HERREN, jubel till vår frälsnings klippa.

Kom, lat oss fegnast for Herren, lat oss ropa av frygd for vårt frelse-berg!

2 Låtom oss träda fram för hans ansikte med tacksägelse och höja jubel till honom med lovsånger.

Lat oss stiga fram for hans åsyn med lovsong, lat oss syngja vår fagnad for honom i salmar!

3 Ty HERREN är en stor Gud, en stor konung över alla gudar.

For ein stor Gud er Herren og ein stor konge yver alle gudar,

4 Han har jordens djup i sin hand, och bergens höjder äro hans;

han som i si hand hev det djupaste av jordi, og som eig topparne av fjelli.

5 hans är havet, ty han har gjort det, och hans händer hava danat det torra.

Han eig havet, for han hev skapt det, og turrlendet hev hans hender laga.

6 Kommen, låtom oss tillbedja och nedfalla, låtom oss knäböja för HERREN, vår skapare.

Kom, lat oss falla ned og bøygja oss, lat oss bøygja kne for Herren, vår skapar!

7 Ty han är vår Gud, och vi äro det folk som han har till sin hjord, vi äro får som stå under hans vård.

For han er vår Gud, og me er det folk han føder, og den hjord som handi hans leider. Å, vilde de høyra på hans røyst i dag!

8 O att I villen i dag höra hans röst! Förhärden icke edra hjärtan såsom i Meriba, såsom på Massas dag i öknen,

Forherd ikkje dykkar hjarta som ved Meriba, som på Massa-dagen i øydemarki,

9 där edra fäder frestade mig, där de prövade mig, fastän de hade sett mina verk.

der federne dykkar freista meg! Dei prøvde meg, endå dei hadde set mi gjerning.

10 I fyrtio år var det släktet mig till leda, och jag sade: "De äro ett folk som far vilse med sitt hjärta, och de vilja icke veta av mina vägar."

I fyrti år var eg leid av den ætti, og eg sagde: «Dei er eit folk med villfarande hjarta, og dei kjenner ikkje vegarne mine.»

11 Så svor jag då i min vrede: "De skola icke komma in i min vila."

So svor eg i min vreide: «Sanneleg, dei skal ikkje koma inn til mi kvila.»