Psaltaren 95

1 Kommen, låtom oss höja glädjerop till HERREN, jubel till vår frälsnings klippa.

Antao hisabo am’ Iehovà; Antao hipoña-peo amy lamilamim-pandrombahan-tikañey.

2 Låtom oss träda fram för hans ansikte med tacksägelse och höja jubel till honom med lovsånger.

Ntao hiatrek’Aze am-pañandriañañe, antao hirebek’ ama’e an-tsabo.

3 Ty HERREN är en stor Gud, en stor konung över alla gudar.

Andrianamboatse jabahinake t’Iehovà, naho Mpanjaka ra’elahy ambone’ ze fanalolahy iaby.

4 Han har jordens djup i sin hand, och bergens höjder äro hans;

Am-pità’e ao o hatsikeokeo’ ty tane toio, Aze ka o lengom-bohitseo.

5 hans är havet, ty han har gjort det, och hans händer hava danat det torra.

Aze i riakey, ie ty namboatse aze, nitsenèm-pità’e i tane maikey.

6 Kommen, låtom oss tillbedja och nedfalla, låtom oss knäböja för HERREN, vår skapare.

Mb’etoa, hiambane vaho hitalaho, antao hanongalek’ añatrefa’ Iehovà Mpitsene antikañe.

7 Ty han är vår Gud, och vi äro det folk som han har till sin hjord, vi äro får som stå under hans vård.

Amy te ie t’i Andrianañaharentikañe; itika ro ondatim-piandraza’e, naho ty lia-raim-pità’e; Anito, naho janjiñe’ areo i fiarañanaña’ey!

8 O att I villen i dag höra hans röst! Förhärden icke edra hjärtan såsom i Meriba, såsom på Massas dag i öknen,

Ko mañagàñe arofo, manahake te Meriba añe, tañ’andro’ i Masa am-babangoañ’ añe;

9 där edra fäder frestade mig, där de prövade mig, fastän de hade sett mina verk.

Ie nazizin-droae’ areo, naoveove’iareo ndra te nioni’iereo o fitoloñakoo.

10 I fyrtio år var det släktet mig till leda, och jag sade: "De äro ett folk som far vilse med sitt hjärta, och de vilja icke veta av mina vägar."

Efa-polo taoñe te nalaiñeko i tariratsey le nanoeko ty hoe: foko miola an-troke, fa tsy apota’ iareo o satakoo;

11 Så svor jag då i min vrede: "De skola icke komma in i min vila."

Aa le nifanta ami’ty fifomboko: Toe tsy himoaha’iareo ty fitofàko.