Psaltaren 95

1 Kommen, låtom oss höja glädjerop till HERREN, jubel till vår frälsnings klippa.

Kom, lad os juble for HERREN, raabe af fryd for vor Frelses Klippe,

2 Låtom oss träda fram för hans ansikte med tacksägelse och höja jubel till honom med lovsånger.

møde med Tak for hans Aasyn, juble i Sang til hans Pris!

3 Ty HERREN är en stor Gud, en stor konung över alla gudar.

Thi HERREN er en vældig Gud, en Konge stor over alle Guder;

4 Han har jordens djup i sin hand, och bergens höjder äro hans;

i hans Haand er Jordens Dybder, Bjergenes Tinder er hans;

5 hans är havet, ty han har gjort det, och hans händer hava danat det torra.

Havet er hans, han har skabt det, det tørre Land har hans Hænder dannet.

6 Kommen, låtom oss tillbedja och nedfalla, låtom oss knäböja för HERREN, vår skapare.

Kom, lad os bøje os, kaste os ned, knæle for HERREN, vor Skaber!

7 Ty han är vår Gud, och vi äro det folk som han har till sin hjord, vi äro får som stå under hans vård.

Thi han er vor Gud, og vi er det Folk, han vogter, den Hjord, han leder. Ak, lytted I dog i Dag til hans Røst:

8 O att I villen i dag höra hans röst! Förhärden icke edra hjärtan såsom i Meriba, såsom på Massas dag i öknen,

»Forhærder ej eders Hjerte som ved Meriba, som dengang ved Massa i Ørkenen,

9 där edra fäder frestade mig, där de prövade mig, fastän de hade sett mina verk.

da eders Fædre fristede mig, prøved mig, skønt de havde set mit Værk.

10 I fyrtio år var det släktet mig till leda, och jag sade: "De äro ett folk som far vilse med sitt hjärta, och de vilja icke veta av mina vägar."

Jeg væmmedes fyrretyve Aar ved denne Slægt, og jeg sagde: Det er et Folk med vildfarne Hjerter, de kender ej mine Veje.

11 Så svor jag då i min vrede: "De skola icke komma in i min vila."

Saa svor jeg da i min Vrede: De skal ikke gaa ind til min Hvile!«