Psaltaren 95

1 Kommen, låtom oss höja glädjerop till HERREN, jubel till vår frälsnings klippa.

Kommer, lader os synge med Fryd for Herren, lader os raabe af Glæde for vor Frelses Klippe!

2 Låtom oss träda fram för hans ansikte med tacksägelse och höja jubel till honom med lovsånger.

Lader os komme frem for hans Ansigt med Tak, lader os raabe af Glæde for ham med Psalmer!

3 Ty HERREN är en stor Gud, en stor konung över alla gudar.

Thi Herren er en stor Gud, ja, en stor Konge over alle Guder.

4 Han har jordens djup i sin hand, och bergens höjder äro hans;

I hans Haand ere Jordens Dybder, og Bjergenes Højder høre ham til.

5 hans är havet, ty han har gjort det, och hans händer hava danat det torra.

Havet er hans, og han har skabt det, og hans Hænder have dannet det tørre Land.

6 Kommen, låtom oss tillbedja och nedfalla, låtom oss knäböja för HERREN, vår skapare.

Kommer, lader os tilbede og nedbøje os, lader os bøje Knæ for Herren, vor Skabers Ansigt!

7 Ty han är vår Gud, och vi äro det folk som han har till sin hjord, vi äro får som stå under hans vård.

Thi han er vor Gud, og vi ere det Folk, han føder, og den Hjord, hans Haand leder: Vilde I dog i Dag høre hans Røst!

8 O att I villen i dag höra hans röst! Förhärden icke edra hjärtan såsom i Meriba, såsom på Massas dag i öknen,

Forhærder ikke eders Hjerte, som ved Meriba, som paa den Dag ved Massa udi Ørken,

9 där edra fäder frestade mig, där de prövade mig, fastän de hade sett mina verk.

hvor eders Fædre fristede mig; de prøvede mig, og de saa min Gerning.

10 I fyrtio år var det släktet mig till leda, och jag sade: "De äro ett folk som far vilse med sitt hjärta, och de vilja icke veta av mina vägar."

Fyrretyve Aar kededes jeg ved den Slægt og sagde: De ere et Folk, som farer vild med Hjertet, de kendte ikke mine Veje,

11 Så svor jag då i min vrede: "De skola icke komma in i min vila."

saa at jeg svor i min Vrede: De skulle ikke komme til min Hvile!