Psaltaren 88

1 En sång, en psalm av Koras söner; för sångmästaren, till Mahalat-leannót; en sång av esraiten Heman. HERRE, min frälsnings Gud, dag och natt ropar jag inför dig.

Ein Psalm der Söhne Korahs. Dem Sangmeister, nach schwermütiger Weise mit gedämpfter Stimme vorzutragen: eine Betrachtung Hemans, des Esrahiters. Jahwe, du Gott meines Heils, / Tagsüber hab ich schon immer geschrien, / Des Nachts liege ich vor dir.

2 Låt min bön komma inför ditt ansikte, böj ditt öra till mitt rop.

Mein Gebet möge vor dich kommen! / Neige dein Ohr meinem lauten Flehn!

3 Ty min själ är mättad med lidanden, och mitt liv har kommit nära dödsriket. (Sheol h7585)

Denn mit Leiden bin ich gesättigt, / Und mein Leben ist nahe dem Totenreich. (Sheol h7585)

4 Jag är aktad lik dem som hava farit ned i graven, jag är såsom en man utan livskraft.

Man zählt mich schon denen zu, die in die Grube hinunterfahren; / Ich bin wie ein Mann ohne Lebenskraft.

5 Jag är övergiven bland de döda, lik de slagna som ligga i graven, dem på vilka du icke mer tänker, och som äro avskilda från din hand.

Unter den Toten ist mein Lager; / Ich gleiche Erschlagnen, die im Grabe ruhn, / Deren du nicht mehr gedenkst — / Sie sind ja getrennt von deiner Hand.

6 Ja, du har sänkt mig ned underst i graven, ned i mörkret, ned i djupet.

Du hast mich gelegt in die unterste Grube, / In dichte Finsternis und in die Tiefen.

7 Den vrede vilar tung på mig, och alla dina böljors svall låter du gå över mig. (Sela)

Auf mir lastet dein Grimm; / All deine Wogen drücken mich nieder. (Sela)

8 Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån mig; du har gjort mig till en styggelse för dem; jag ligger fången och kan icke komma ut.

Meine Freunde hast du von mir entfernt, / Du hast mich ihnen zum Abscheu gemacht. / Ich bin eingeschlossen, kann nicht hinaus.

9 Mitt öga förtvinar av lidande; HERRE, jag åkallar dig dagligen, jag uträcker mina händer till dig.

Mein Auge verschmachtet vor Elend. / Ich rufe dich, Jahwe, tagtäglich an, / Breite zu dir meine Hände aus:

10 Gör du väl under för de döda, eller kunna skuggorna stå upp och tacka dig? (Sela)

Tust du denn für die Toten Wunder? / Erheben sich Schatten, um dir zu danken? (Sela)

11 Förtäljer man i graven om din nåd, i avgrunden om din trofasthet?

Erzählt man im Grabe von deiner Güte, / Von deiner Treue im Totenreich?

12 Känner man i mörkret dina under, och din rättfärdighet i glömskans land?

Wird in der Finsternis dein Wunderwalten kund / Und deine Gerechtigkeit im Land des Vergessens?"

13 Men jag ropar till dig, HERRE, och bittida kommer min bön dig till mötes.

Ich aber schreie, o Jahwe, zu dir, / Schon morgens begrüßt dich mein Gebet:

14 Varför förkastar du, HERRE, min själ, varför döljer du ditt ansikte för mig?

"Warum denn, Jahwe, verwirfst du mich, / Verhüllest vor mir dein Angesicht?"

15 Betryckt är jag och döende allt ifrån min ungdom; jag måste bära dina förskräckelser, så att jag är nära att förtvivla.

Ich bin ja so elend: hinsterbend von Jugend auf. / Das schreckliche Los, das du mir bestimmt, / Ich hab es ertragen — nun bin ich erschöpft!

16 Din vredes lågor gå över mig, dina fasor förgöra mig.

Deine Zornesgluten gehn über mich; / Es vernichten mich deine Schrecken.

17 De omgiva mig beständigt såsom vatten, de kringränna mig allasammans.

Wie Wasser umgeben sie mich allezeit, / Umringen mich allzumal.

18 Du har drivit vän och frände långt bort ifrån mig; i mina förtrognas ställe har jag nu mörkret.

Du hast alle Lieben von mir entfernt, / Mir bleibt als Freund nur — die Finsternis!