< Psaltaren 57 >
1 För sångmästaren; "Fördärva icke"; en sång av David, när han flydde för Saul och var i grottan. Var mig nådig, o Gud, var mig nådig; ty till dig tager min själ sin tillflykt. Ja, under dina vingars skugga vill jag taga min tillflykt, till dess att det onda är förbi.
2 Jag ropar till Gud den Högste, till Gud, som fullbordar sitt verk för mig.
3 Han skall sända från himmelen och frälsa mig, när jag smädas av människor som stå mig efter livet. (Sela) Gud skall sända sin nåd och sin trofasthet.
4 Min själ är omgiven av lejon, jag måste ligga bland eldsprutare, bland människor vilkas tänder äro spjut och pilar, och vilkas tungor äro skarpa svärd.
5 Upphöjd vare du, Gud, över himmelen; över hela jorden sträcke sig din ära.
6 De lägga ut nät för mina fötter, min själ böjes ned, de gräva för mig en grop, men de falla själva däri. (Sela)
7 Mitt hjärta är frimodigt, o Gud, mitt hjärta är frimodigt; jag vill sjunga och lova.
8 Vakna upp, min ära; upp, psaltare och harpa! Jag vill väcka morgonrodnaden.
9 Jag vill tacka dig bland folken, Herre; jag vill lovsjunga dig bland folkslagen.
10 Ty din nåd är stor allt upp till himmelen och din trofasthet allt upp till skyarna.
11 Upphöjd vare du, Gud, över himmelen; över hela jorden sträcke sig din ära.
