Psaltaren 42
1 För sångmästaren; en sång av Koras söner. Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud.
As the deer pants for the water brooks, so my soul pants after you, God.
2 Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När skall jag få träda fram inför Guds ansikte?
My soul thirsts for God, for the Elohim Chayim [Living God]. When shall I come and appear before God?
3 Mina tårar äro min spis både dag och natt, ty ständigt säger man till mig: "Var är nu din Gud?"
My tears have been my food day and night, while they continually ask me, “Where is your God?”
4 Men jag vill utgjuta inom mig min själ och hava i minne huru jag gick med hopen upp till Guds hus, under fröjderop och tacksägelse, i högtidsskaran.
These things I remember, and pour out my soul within me, how I used to go with the crowd, and led them to God’s house, with the voice of joy and praise, a multitude keeping a holy day.
5 Varför är du så bedrövad, min själ, och så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom för frälsning genom honom.
Why are you in despair, my soul? Why are you disturbed within me? Hope in God! For I shall still yadah ·extend hands in thankful praise· to him for the yishu'ah ·salvation· of his presence.
6 Min Gud, bedrövad är min själ i mig; därför tänker jag på dig i Jordans land och på Hermons höjder, på Misars berg.
My God, my soul is in despair within me. Therefore I remember you from the land of the Jordan [Descender], the heights of Hermon [Devoted to destruction], from the hill Mizar.
7 Djup ropar till djup, vid dånet av dina vattenfall; alla dina svallande böljor gå fram över mig.
Deep calls to deep at the noise of your waterfalls. All your waves and your billows have swept over me.
8 Om dagen må HERREN beskära sin nåd, och om natten vill jag sjunga till hans ära och bedja till mitt livs Gud.
Adonai will enjoin his cheshed ·loving-kindness· in the daytime. In the night his song shall be with me: a prayer to the God of my life.
9 Jag vill säga till Gud, min klippa: "Varför har du förgätit mig, varför måste jag gå sörjande, trängd av fiender?"
I will ask God, my rock, “Why have you forgotten me? Why do I go mourning because of the oppression of the enemy?”
10 Det är såsom krossade man benen i min kropp, när mina ovänner smäda mig, när de beständigt säga till mig: "Var är nu din Gud?"
As with a sword in my bones, my adversaries reproach me, while they continually ask me, “Where is your God?”
11 Varför är du så bedrövad, min själ, och varför så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom, min frälsning och min Gud.
Why are you in despair, my soul? Why are you disturbed within me? Hope in God! For I shall still yadah ·extend hands in thankful praise· to him, the yishu'ah ·salvation· of my countenance, and my God.
