Psaltaren 42

1 För sångmästaren; en sång av Koras söner. Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud.

For the end, [a Psalm] for instruction, for the sons of Core. As the hart earnestly desires the fountains of water, so my soul earnestly longs for you, O God.

2 Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När skall jag få träda fram inför Guds ansikte?

My soul has thirsted for the living God: when shall I come and appear before God?

3 Mina tårar äro min spis både dag och natt, ty ständigt säger man till mig: "Var är nu din Gud?"

My tears have been bread to me day and night, while they daily said to me, Where is your God?

4 Men jag vill utgjuta inom mig min själ och hava i minne huru jag gick med hopen upp till Guds hus, under fröjderop och tacksägelse, i högtidsskaran.

I remembered these things, and poured out my soul in me, for I will go to the place of your wondrous tabernacle, [even] to the house of God, with a voice of exultation and thanksgiving and of the sound of those who keep festival.

5 Varför är du så bedrövad, min själ, och så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom för frälsning genom honom.

Therefore are you very sad, O my soul? and therefore do you trouble me? hope in God; for I will give thanks to him; [he is] the salvation of my countenance.

6 Min Gud, bedrövad är min själ i mig; därför tänker jag på dig i Jordans land och på Hermons höjder, på Misars berg.

O my God, my soul has been troubled within me: therefore will I remember you from the land of Jordan, and of the Ermonites, from the little hill.

7 Djup ropar till djup, vid dånet av dina vattenfall; alla dina svallande böljor gå fram över mig.

Deep calls to deep at the voice of your cataracts: all your billows and your waves have gone over me.

8 Om dagen må HERREN beskära sin nåd, och om natten vill jag sjunga till hans ära och bedja till mitt livs Gud.

By day the Lord will command his mercy, and manifest [it] by night: with me [is] prayer to the God of my life.

9 Jag vill säga till Gud, min klippa: "Varför har du förgätit mig, varför måste jag gå sörjande, trängd av fiender?"

I will say to God, You are my helper; why have you forgotten me? therefore do I go sad of countenance, while the enemy oppresses [me]?

10 Det är såsom krossade man benen i min kropp, när mina ovänner smäda mig, när de beständigt säga till mig: "Var är nu din Gud?"

While my bones were breaking, they that afflicted me reproached me; while they said to me daily, Where is your God?

11 Varför är du så bedrövad, min själ, och varför så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom, min frälsning och min Gud.

Therefore are you very sad, O my soul? and therefore do you trouble me? hope in God; for I will give thanks to him; [he is] the health of my countenance, and my God.