Psaltaren 39

1 För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David. Jag sade: "Jag vill akta på vad jag gör, så att jag icke syndar med min tunga; jag vill akta på att tygla min mun, så länge den ogudaktige är för mina ögon."

2 Jag blev stum och tyst, jag teg i min sorg; man jag upprördes av smärta.

Nimoañe raho naho nitsiñe, nijomohòñe, ndra ami’ty soa, fe nanjeke avao ty haloviloviako.

3 Mitt hjärta blev brinnande i mitt bröst: när jag begrundade, upptändes en eld i mig; jag talade med min tunga.

Mitsovovoke ty an-troko ao, miforehetse i afoy te mitsakore, vaho hoe ty fivolan-delako:

4 HERRE, lär mig betänka att jag måste få en ände, och vad som är mina dagars mått, så att jag förstår huru förgänglig jag är.

Ry Iehovà, ampandrendreho ahy ty figadoñako, naho ty zehe’ o androkoo—te ino, ampaharofoano ahy ty habori’ o havelokoo.

5 Se, såsom en handsbredd har du gjort mina dagars mått, och min livslängd är såsom intet inför dig; fåfänglighet allenast äro alla människor, huru säkra de än stå. (Sela)

Hehe te nanoe’o an-jehe o androkoo, vaho tsy vente ama’o o taokoo; toe songa hoe kofòke avao ndra te añoñ’ay t’indaty. Selà

6 Såsom en drömbild allenast gå de fram, fåfänglighet allenast är deras ävlan; de samla tillhopa och veta icke vem som skall få det.

Manao firiorion-talinjo ondatio, tsy vente’e ty fihepakepaha’e, hampitoabotoàbotse vara, fe nofi’e ty hangoroñ’ aze.

7 Och nu, vad förbidar jag, Herre? Till dig står mitt hopp.

Aa inom-bao, ry Talè, ty liñisako henaneo? Ama’o ty fitamàko.

8 Befria mig från alla mina överträdelser, låt mig icke bliva till smälek för dåren.

Hahao amo fonga fiolàkoo, ko salare’o amo seretseo.

9 Jag tiger och upplåter icke min mun; ty det är du som har gjort det.

Fa mijomohòn-draho tsy manoka-bava; amy te Ihe ty nanao zay.

10 Vänd av ifrån mig din plåga; för din hands aga försmäktar jag.

Afaho amako ty angorosi’o; tomontoñe raho ty amy fanindriam-pità’oy.

11 Om du tuktar någon med näpst för missgärning, så är det ute med hans härlighet, såsom när mal krossas. Fåfänglighet allenast äro alla människor. (Sela)

Añ’endake ty andilova’o ondatio ty amo tahi’eo, momohe’o hoe fizara o fisengea’eo. Toe songa kofòke avao ondatio.

12 Hör min bön, o HERRE, och lyssna till mitt rop, tig icke vid mina tårar; ty jag är en främling i ditt hägn, en gäst såsom alla mina fäder.

Janjiño o halalikoo ry Iehovà, vaho toloro ravembia o fitoreoko. Ko mianjiñe ty amo ranomasokoo, fa ambahiny ama’o raho, renetane manahak’ an-droaeko iaby.

13 Vänd ifrån mig din blick, så att jag får vederkvickas, innan jag går hädan och icke mer är till.

Atoliho tsy hisamba’o ahy, hisomilahako, aolo’ ty fiengako tsy ho eo ka.