Psaltaren 39

1 För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David. Jag sade: "Jag vill akta på vad jag gör, så att jag icke syndar med min tunga; jag vill akta på att tygla min mun, så länge den ogudaktige är för mina ögon."

Dem Vorsänger, dem Jeduthun. Ein Psalm Davids. Ich habe gesagt: Ich will achten auf meine Wege, daß ich nicht sündige mit meiner Zunge; ich will meinem Mund einen Zaum anlegen, solange der Gottlose vor mir ist.

2 Jag blev stum och tyst, jag teg i min sorg; man jag upprördes av smärta.

Ich war gänzlich verstummt, schwieg auch vom Guten, aber mein Schmerz machte mich unglücklich.

3 Mitt hjärta blev brinnande i mitt bröst: när jag begrundade, upptändes en eld i mig; jag talade med min tunga.

Mein Herz entbrannte in mir, durch mein Nachsinnen ward ein Feuer entzündet, ich mußte reden mit meiner Zunge.

4 HERRE, lär mig betänka att jag måste få en ände, och vad som är mina dagars mått, så att jag förstår huru förgänglig jag är.

Tue mir kund, o HERR, mein Ende und welches das Maß meiner Tage sei, damit ich weiß, wie vergänglich ich bin!

5 Se, såsom en handsbredd har du gjort mina dagars mått, och min livslängd är såsom intet inför dig; fåfänglighet allenast äro alla människor, huru säkra de än stå. (Sela)

Siehe, nur Handbreiten lang hast du meine Tage gemacht, und meine Lebenszeit ist wie nichts vor dir; wahrlich, jeder Mensch, wie fest er steht, ist nur ein Hauch! (Pause)

6 Såsom en drömbild allenast gå de fram, fåfänglighet allenast är deras ävlan; de samla tillhopa och veta icke vem som skall få det.

Ja, nur ein wandelnder Schatten ist jedermann; wahrlich, sie machen sich viel vergebliche Unruhe; sie sammeln und wissen nicht, wer es kriegen wird.

7 Och nu, vad förbidar jag, Herre? Till dig står mitt hopp.

Und nun, Herr, worauf habe ich gewartet? Meine Hoffnung steht zu dir!

8 Befria mig från alla mina överträdelser, låt mig icke bliva till smälek för dåren.

Errette mich von allen meinen Übertretungen, mache mich nicht den Narren zum Gespött!

9 Jag tiger och upplåter icke min mun; ty det är du som har gjort det.

Ich schweige und tue meinen Mund nicht auf; denn du hast es getan.

10 Vänd av ifrån mig din plåga; för din hands aga försmäktar jag.

Wende deine Plage von mir; denn ich bin verschmachtet von der Strafe deiner Hand.

11 Om du tuktar någon med näpst för missgärning, så är det ute med hans härlighet, såsom när mal krossas. Fåfänglighet allenast äro alla människor. (Sela)

Wenn du jemand züchtigst um der Sünde willen, so lässest du gleich der Motte seine Schönheit vergehen; jeder Mensch ist nur ein Hauch! (Pause)

12 Hör min bön, o HERRE, och lyssna till mitt rop, tig icke vid mina tårar; ty jag är en främling i ditt hägn, en gäst såsom alla mina fäder.

HERR, höre mein Gebet und vernimm mein Schreien; schweige nicht zu meinen Tränen; denn ich bin ein Gast bei dir, ein Pilgrim wie alle meine Väter.

13 Vänd ifrån mig din blick, så att jag får vederkvickas, innan jag går hädan och icke mer är till.

Blicke weg von mir, daß ich mich erheitere, ehe ich dahinfahre und nicht mehr sei!