Psaltaren 147

1 Halleluja! Ja, det är gott att lovsjunga vår Gud, ja, det är ljuvligt; lovsång höves oss.

Lobet Jah! / Denn köstlich ist's, unsern Gott zu preisen; / Ja, lieblich ist's, es ziemt sich Lobgesang.

2 HERREN är den som bygger upp Jerusalem, Israels fördrivna samlar han tillhopa.

Jahwe bauet Jerusalem, / Die Vertriebnen Israels sammelt er wieder.

3 Han helar dem som hava förkrossade hjärtan, och deras sår förbinder han.

Er heilt die zerbrochnen Herzen, / Und ihre Wunden verbindet er.

4 Han bestämmer stjärnornas mängd, han nämner dem alla vid namn.

Er bestimmt den Sternen ihre Zahl, / Sie alle ruft er bei Namen.

5 Vår Herre är stor och väldig i kraft, hans förstånd har ingen gräns.

Groß ist unser Herr und reich an Kraft, / Seine Einsicht ist unermeßlich.

6 HERREN uppehåller de ödmjuka, men de ogudaktiga slår han till jorden.

Den Duldern hilft Jahwe auf, / Aber Frevler erniedrigt er tief zu Boden.

7 Höjen sång till HERREN med tacksägelse, lovsjungen vår Gud till harpa,

Stimmt für Jahwe ein Danklied an, / Spielt unserm Gott auf der Zither!

8 honom som betäcker himmelen med moln, honom som bereder regn åt jorden, honom som låter gräs skjuta upp på bergen,

Er bedeckt den Himmel mit Wolken, / Er spendet Regen der Erde, / Läßt Gras auf den Bergen sprossen.

9 honom som giver föda åt djuren, åt korpens ungar som ropa.

Er gibt dem Vieh sein Futter, / Den jungen Raben, wenn sie schrein.

10 Han har icke sin lust i hästens styrka, hans behag står ej till mannens snabbhet.

Nicht an des Rosses Stärke hat er Gefallen, / Er hat nicht Lust an des Mannes Beinen.

11 HERRENS behag står till dem som frukta honom, till dem som hoppas på hans nåd.

Lust hat Jahwe an seinen Frommen, / Die da harren auf seine Huld.

12 Jerusalem, prisa HERREN; Sion, lova din Gud.

Preise, Jerusalem, Jahwe, / Lobe, Zion, deinen Gott!

13 Ty han har gjort bommarna för dina portar fasta; han har välsignat dina barn i dig.

Denn er hat deiner Tore Riegel gestärkt, / Hat deine Kinder gesegnet in dir.

14 Han skaffar dina gränser frid, han mättar dig med bästa vete.

Er hat deinem Lande Frieden geschenkt, / Dich mit dem besten Weizen gesättigt.

15 Han låter sitt tal gå ut till jorden, hans ord löper åstad med hast.

Er sendet sein Machtwort nieder zur Erde, / Eilend läuft sein Gebot.

16 Han låter snö falla såsom ull, rimfrost strör han ut såsom aska.

Er gibt Schnee wie Wolle, / Streut Reif wie Asche aus.

17 Han kastar sitt hagel såsom smulor; vem kan bestå för hans frost?

Er wirft seinen Hagel herab in Stücken: / Wer hält vor seiner Kälte stand?

18 Åter sänder han sitt ord, då smälter det frusna; sin vind låter han blåsa, då strömmar vatten.

Sendet er aber sein Wort, so zerschmelzt er sie. / Er läßt seinen Tauwind wehn, so rinnen Gewässer.

19 Han har förkunnat för Jakob sitt ord, för Israel sina stadgar och rätter.

Er hat für Jakob sein Wort verkündet, / Seine Satzungen und Rechte für Israel.

20 Så har han icke gjort för något hednafolk; och hans rätter, dem känna de icke. Halleluja!

So hat er sonst keinem Volke getan; / Drum kennen sie auch seine Rechte nicht. / Lobt Jah!