Psaltaren 10
1 Varför, HERRE, står du så långt ifrån och fördöljer dig i nödens tider?
Why standest thou afar off, O LORD? [why] hidest thou [thyself] in times of trouble?
2 Genom de ogudaktigas övermod måste den arme lida. Må de fångas i de ränker som de hava uttänkt!
The wicked in [his] pride doth persecute the poor: let them be taken in the devices that they have imagined.
3 Ty den ogudaktige berömmer sig av sin själs lystnad, och den rovgirige talar förgripligt och föraktar HERREN.
For the wicked boasteth of his heart's desire, and blesseth the covetous, [whom] the LORD abhorreth.
4 Den ogudaktige säger i sitt högmod: "Han frågar icke därefter." "Det finnes ingen Gud", så äro alla hans tankar.
The wicked, through the pride of his countenance, will not seek [after God]: God [is] not in all his thoughts.
5 Trygga äro alltid hans vägar, dina domar gå högt över hans blickar; alla sina ovänner räknar han för intet.
His ways are always grievous; thy judgments [are] far above out of his sight: [as for] all his enemies, he puffeth at them.
6 Han säger i sitt hjärta: "Jag skall icke vackla, över mig skall i evighet ingen olycka komma."
He hath said in his heart, I shall not be moved: for [I shall] never [be] in adversity.
7 Hans mun är full av förbannelse, av svek och förtryck; hans tunga gömmer olycka och fördärv.
His mouth is full of cursing and deceit and fraud: under his tongue [is] mischief and vanity.
8 Han lägger sig i försåt vid gårdarna, i lönndom vill han dräpa den oskyldige; hans ögon lura på den olycklige.
He sitteth in the lurking places of the villages: in the secret places doth he murder the innocent: his eyes are privily set against the poor.
9 Han ligger i försåt på lönnligt ställe, såsom ett lejon i sitt snår, han ligger i försåt för att gripa den arme; han griper den arme, i det han drager honom in i sitt nät.
He lieth in wait secretly as a lion in his den: he lieth in wait to catch the poor: he doth catch the poor, when he draweth him into his net.
10 Han trycker sig ned, han ligger på lur, och de olyckliga falla i hans klor.
He croucheth, [and] humbleth himself, that the poor may fall by his strong ones.
11 Han säger i sitt hjärta: "Gud förgäter det, han har dolt sitt ansikte, han ser det aldrig."
He hath said in his heart, God hath forgotten: he hideth his face; he will never see [it].
12 Stå upp, HERRE; Gud, upplyft din hand, förgät icke de arma.
Arise, O LORD; O God, lift up thy hand: forget not the humble.
13 Varför skall den ogudaktige få förakta Gud och säga i sitt hjärta att du icke frågar därefter?
Why doth the wicked contemn God? he hath said in his heart, Thou wilt not require [it].
14 Du har ju sett det, ty du giver akt på olycka och jämmer, för att taga det i din hand. Åt dig överlämnar den olycklige sin sak; du blev den faderlöses hjälpare.
Thou hast seen [it]; for thou beholdest mischief and spite, to requite [it] with thy hand: the poor committeth himself to thee; thou art the helper of the fatherless.
15 Bryt sönder den ogudaktiges arm, och hemsök de ondas ogudaktighet, så att du icke mer finner den.
Break thou the arm of the wicked and the evil [man]: seek out his wickedness [till] thou shalt find none.
16 Ja, HERREN är konung alltid och evinnerligen; hedningarna utrotas ur hans land.
The LORD [is] King for ever and ever: the heathen have perished out of his land.
17 De ödmjukas trängtan hör du, HERRE; du gör deras hjärtan ståndaktiga; du låter ditt öra giva akt
LORD, thou hast heard the desire of the humble: thou wilt prepare their heart, thou wilt cause thy ear to hear:
18 för att skaffa den faderlöse och förtryckte rätt, så att människor, komna av jord, ej längre vålla skräck.
To judge the fatherless and the oppressed, that the man of the earth may no more oppress.
