Job 7

1 En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.

Nije li èovjek na vojsci na zemlji? a dani njegovi nijesu li kao dani nadnièarski?

2 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

Kao što sluga uzdiše za sjenom i kao što nadnièar èeka da svrši,

3 Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.

Tako su meni dati u našljedstvo mjeseci zaludni i noæi muène odreðene mi.

4 Så snart jag har lagt mig, är min fråga: "När skall jag då få stå upp?" Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

Kad legnem, govorim: kad æu ustati? i kad æe proæi noæ? i sitim se prevræuæi se do svanuæa.

5 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.

Tijelo je moje obuèeno u crve i u grude zemljane, koža moja puca i rašèinja se.

6 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.

Dani moji brži biše od èunka, i proðoše bez nadanja.

7 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.

Opomeni se da je moj život vjetar, da oko moje neæe više vidjeti dobra,

8 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

Niti æe me vidjeti oko koje me je viðalo; i tvoje oèi kad pogledaju na me, mene neæe biti.

9 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)

Kao što se oblak razilazi i nestaje ga, tako ko siðe u grob, neæe izaæi, (Sheol h7585)

10 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.

Neæe se više vratiti kuæi svojoj, niti æe ga više poznati mjesto njegovo.

11 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.

Zato ja neæu braniti ustima svojim, govoriæu u tuzi duha svojega, naricati u jadu duše svoje.

12 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?

Eda li sam more ili kit, te si namjestio stražu oko mene?

13 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,

Kad reèem: potješiæe me odar moj, postelja æe mi moja oblakšati tužnjavu,

14 då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.

Tada me strašiš snima i prepadaš me utvarama,

15 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!

Te duša moja voli biti udavljena, voli smrt nego kosti moje.

16 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

Dodijalo mi je; neæu dovijeka živjeti; proði me se; jer su dani moji taština.

17 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,

Šta je èovjek da ga mnogo cijeniš i da mariš za nj?

18 synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?

Da ga pohodiš svako jutro, i svaki èas kušaš ga?

19 Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?

Kad æeš se odvratiti od mene i pustiti me da progutam pljuvanku svoju?

20 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?

Zgriješio sam; šta æu ti èiniti, o èuvaru ljudski? zašto si me metnuo sebi za biljegu, te sam sebi na tegobu?

21 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.

Zašto mi ne oprostiš grijeh moj i ne ukloniš moje bezakonje? jer æu sad leæi u prah, i kad me potražiš, mene neæe biti.