Job 7

1 En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.

それ人の世にあるは戰鬪にあるがごとくならずや 又其日は傭人の日のごとくなるにあらずや

2 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

奴僕の暮を冀がふが如く傭人のその價を望むがごとく

3 Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.

我は苦しき月を得させられ 憂はしき夜をあたへらる

4 Så snart jag har lagt mig, är min fråga: "När skall jag då få stå upp?" Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

我臥ば乃はち言ふ何時夜あけて我おきいでんかと 曙まで頻に輾轉ぶ

5 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.

わが肉は蟲と土塊とを衣服となし 我皮は愈てまた腐る

6 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.

わが日は機の梭よりも迅速なり 我望む所なくし之を送る

7 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.

想ひ見よ わが生命が氣息なる而已 我目は再び福祉を見ること有じ

8 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

我を見し者の眼かさねて我を見ざらん 汝目を我にむくるも我は已に在ざるべし

9 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)

雲の消て逝がごとく陰府に下れる者は重ねて上りきたらじ (Sheol h7585)

10 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.

彼は再びその家に歸らず 彼の郷里も最早かれを認めじ

11 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.

然ば我はわが口を禁めず 我心の痛によりて語ひ わが神魂の苦しきによりて歎かん

12 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?

我あに海ならんや鰐ならんや 汝なにとて我を守らせおきたまふぞ

13 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,

わが牀われを慰め わが寢床わが愁を解んと思ひをる時に

14 då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.

汝夢をもて我を驚かし 異象をもて我を懼れしめたまふ

15 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!

是をもて我心は氣息の閉んことを願ひ我この骨よりも死を冀がふ

16 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

われ生命を厭ふ 我は永く生るをことを願はず 我を捨おきたまへ 我日は氣のごときなり

17 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,

人を如何なる者として汝これを大にし 之を心に留

18 synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?

朝ごとに之を看そなはし 時わかず之を試みたまふや

19 Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?

何時まで汝われに目を離さず 我が津を咽む間も我を捨おきたまはざるや

20 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?

人を鑒みたまふ者よ我罪を犯したりとて汝に何をか爲ん 何ぞ我を汝の的となして我にこの身を厭はしめたまふや

21 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.

汝なんぞ我の愆を赦さず我罪を除きたまはざるや 我いま土の中に睡らん 汝我を尋ねたまふとも我は在ざるべし