Job 7

1 En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.

L'homme n'a-t-il pas sur la terre un service de soldat, et ses jours ne sont-ils pas comme ceux d'un mercenaire?

2 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

Comme un esclave, il soupire après l'ombre, et, comme un mercenaire, il attend son salaire.

3 Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.

Ainsi j'ai reçu en partage des mois de déception, et l'on m'a assigné des nuits de fatigue.

4 Så snart jag har lagt mig, är min fråga: "När skall jag då få stå upp?" Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

Si je suis couché, je dis: Quand me lèverai-je? Quand finira la nuit? Et je suis rassasié d'inquiétudes jusqu'au point du jour.

5 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.

Ma chair est couverte de vermine et d'écailles terreuses; ma peau se crevasse et coule.

6 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.

Mes jours ont passé plus légers que la navette du tisserand, et ils se consument sans espoir.

7 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.

Considère que ma vie est un souffle, et que mon œil ne reverra plus le bonheur.

8 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

L'œil qui me voit, ne m'apercevra plus; tes yeux me chercheront, et je ne serai plus.

9 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)

La nuée se dissipe et s'en va, ainsi celui qui descend aux enfers n'en remontera pas. (Sheol h7585)

10 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.

Il ne reviendra plus dans sa maison, et son lieu ne le reconnaîtra plus.

11 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.

C'est pourquoi, je ne retiendrai point ma bouche, je parlerai dans la détresse de mon esprit, je me plaindrai dans l'amertume de mon âme.

12 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?

Suis-je une mer? Suis-je un monstre marin, pour que tu poses autour de moi une garde?

13 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,

Quand je dis: Mon lit me consolera; ma couche me soulagera de ma peine;

14 då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.

Alors, tu me terrifies par des songes, et tu m'épouvantes par des visions.

15 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!

Ainsi j'aime mieux étouffer, j'aime mieux mourir que conserver mes os.

16 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

Je suis ennuyé de la vie. Je ne vivrai pas toujours. Retire-toi de moi, car mes jours sont un souffle.

17 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,

Qu'est-ce que l'homme pour que tu en fasses un si grand cas, pour que tu prennes garde à lui?

18 synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?

Pour que tu l'inspectes tous les matins, pour que tu le scrutes à chaque instant?

19 Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?

Quand finiras-tu de me regarder? Ne me lâcheras-tu pas, pour que j'avale ma salive?

20 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?

Si j'ai péché, que t'ai-je fait, à toi, ô surveillant des hommes! Pourquoi m'as-tu mis en butte à tes coups, et suis-je à charge à moi-même?

21 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.

Et pourquoi ne pardonnes-tu pas mon péché, et ne fais-tu pas disparaître mon iniquité? Car je vais maintenant me coucher dans la poussière; tu me chercheras, et je ne serai plus.