Job 7
1 En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.
“Isn’t a man forced to labor on earth? Aren’t his days like the days of a hired hand?
2 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.
As a servant who earnestly desires the shadow, as a hireling who looks for his wages,
3 Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.
so I am made to possess months of misery, wearisome nights are appointed to me.
4 Så snart jag har lagt mig, är min fråga: "När skall jag då få stå upp?" Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.
When I lie down, I say, ‘When will I arise, and the night be gone?’ I toss and turn until the dawning of the day.
5 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.
My flesh is clothed with worms and clods of dust. My skin closes up, and breaks out afresh.
6 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.
My days are swifter than a weaver’s shuttle, and are spent without hope.
7 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.
Oh remember that my life is a breath. My eye will no more see good.
8 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.
The eye of him who sees me will see me no more. Your eyes will be on me, but I will not be.
9 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)
As the cloud is consumed and vanishes away, so he who goes down to Sheol will come up no more. (Sheol h7585)
10 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.
He will return no more to his house, neither will his place know him any more.
11 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.
“Therefore I will not keep silent. I will speak in the anguish of my spirit. I will complain in the bitterness of my soul.
12 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?
Am I a sea, or a sea monster, that you put a guard over me?
13 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,
When I say, ‘My bed will comfort me. My couch will ease my complaint,’
14 då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.
then you scare me with dreams and terrify me through visions,
15 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!
so that my soul chooses strangling, death rather than my bones.
16 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.
I loathe my life. I don’t want to live forever. Leave me alone, for my days are but a breath.
17 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,
What is man, that you should magnify him, that you should set your mind on him,
18 synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?
that you should visit him every morning, and test him every moment?
19 Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?
How long will you not look away from me, nor leave me alone until I swallow down my spittle?
20 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?
If I have sinned, what do I do to you, you watcher of men? Why have you set me as a mark for you, so that I am a burden to myself?
21 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.
Why do you not pardon my disobedience, and take away my iniquity? For now will I lie down in the dust. You will seek me diligently, but I will not be.”
